Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Tyska rikets upprättande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSHÖRELSENS TIDSÅLDER.
Napoleon hade hoppats omöjliggöra Preussens ledande ställning i Tyskland,
därigenom att han efter 1866 års fälttåg nödgade Bismarck att samtycka till
bildandet af ett sydtyskt förbund efter mönster af det nordtyska.
Ett sådant sydförbund, som tillika med det nordtyska och de österrikiska
landen bildade en tysk treenighet (»trias»), hade varit en älsklingstanke hos konung
Maximilian II af Bayern; ännu kort före 1866 års krig hade den bayerske
ministern von der Pfordten förordat den hos grannhofven, och agitationen för denna
sak hade ännu ett par gånger förnyats. Men sedan planen genom Frankrikes
ingripande blifvit ett slags nödtvång, blef den, såsom von der Pfordten själf tillstod
på landtdagen, ännu mera impopulär än förut. Bismarck hade aldrig varit rädd
för den. »Ett dödfödt barn!»
Vid första blicken måste det visserligen synas öfverraskande, att katastrofen af
1866 så snart kunde efterföljas af ett sådant omslag, som åren 1870 och 1871 förde
med sig. De sydtyska stammarne, som alltid med stolthet betraktat sig som det
gamla kejsarrikets kärna, som de rent tyska stammarne, invecklas i kamp med
Nordtyskland; de tro sig med säkerhet hafva segern i sina händer och lida endast
nederlag. Hade det då icke varit att vänta, att de besegrade skulle vända sig bort i
hätskhet och för alltid afvisa hvarje gemenskap med de lyckliga segervinnarne, att
söndringen i Nord- och Sydtyskland, som dessutom ökades genom djupt ingående
motsatser i härstamning, språk, sed och folkkaraktär, skulle förblifva ett fullbordadt och
beståndande faktum? Men just motsatsen inträffade. Den naturliga driften till
Tysklands enande var mäktigare än alla centrifugala krafter. I Paulskyrkan i
Frankfurt hade redan förut en gång en representation af hela det tyska folket samlats,
och ett af dess beslut hade uppställt krafvet på ett nytt rike med en Hohenzollrare
till kejsare. Detta faktum hade ej utplånats ur folkets minne, och äfven efter
bröd-rakrigets slut fanns det i alla tyska land ett starkt nationellt parti, som sökte skydd
hos denna väderbitna makt, som ensam kunde betrygga det lyckosamma
uppbyggandet af ett tyskt rike.
Grundligast bröt man i Baden med de gamla fördomarne. Storhertig Fredrik
hade gifvit efter för folkmajoritetens stämning och förenat sig med sina grannar
till krig mot Preussen; men så snart afgörandet fallit, lät han ej vidare hindra sig
att häfda den nationella politikens kraf; han blef sedan enhetstankens ifrigaste
målsman bland de tyska furstarne. I Hessen, Wurttemberg och Bayern fortlefde
däremot ännu grollet hos folkets flertal. Så förblef den hessiske ministern Dalwigk,
som var en förbittrad motståndare till Preussen, äfven efter freden vid sitt ämbete.
De schwabiska demokraterna sökte icke blott betrygga de särskilda staternas
suveräna ställning utan höllo rent af ett fientligt förhållande till Preussen för
nödvändigt i frihetens intresse. Under allmänt bifall kunde Varnbiiler, en vän till
ministern med samma namn, den 22 maj 1867 säga i den wurttembergska landtdagen:
»I Preussen gäller det blott att betala skatter, vara soldat och hålla munnen».
Konung Karl af Wurttemberg hade visserligen fått bekväma sig till att sluta
anfalls-och försvarsförbund med Preussen och antaga den preussiska krigsförfattningen, meri
om vidare eftergifter ville han ej höra talas. Ännu starkare rötter hade
partikula-rismen i Bayern, där den äfven hade näring af konfessionella tendenser. I det
klerikala »fosterlandet» kallades nordförbundet ett mordförbund och gaf man helt
öppet uttryck åt känslan: »Hellre fransk än preussisk!» Då Preussen gällde för
protestantismens skyddsmakt i Tyskland, kändes segern vid Königgrätz af många goda
katoliker som ett nederlag. »Det kostar mycken möda», skref August Reichensperger
från Koblenz, »att foga sig i sådana Guds rådslag och icke duka under för den
uppfattningen, att rätten endast finnes till för små borgerliga förhållanden, men att i det
stora hela list och svek äro kallade att härska och att ändamål lika litet som
medel äro underkastade religiösa och moraliska principer.» Om sådana ord kunde
undslippa en preussare, en klok, behärskad politiker, kan det ej väcka
öfverraskning, att bekymmer för den, som man trodde, hotade kyrkan framkallade en
fientlig stämning i den katolska Södern. Under partikularismens yta gick dock både i
Wurttemberg och Bayern en allt mäktigare underströmning: öfvertygelsen, att man måste
räkna med de gifna förhållandena och att upprättandet af ett tyskt rike endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
