Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Litteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
förlorat lifskänslans värdefulla omedelbarhet och när allt är slut, sörjer däröfver,
att han ej lefvat lifvet i stället för att skildra det.
England förnekade icke heller på det litterära området alldeles sin insulära
karaktär. Den naturalistiska rörelsen fick icke på långt när samma insteg här som bland
fransmän, ryssar och skandinaver. I stället hade briterna i sin humor en skatt,
som mänskligt sedt i värde öfvergick äfven de allvarligaste naturalistiska
litteraturverk. Denna humor, som hos Dickens framträder i sin älskvärdaste gestalt, uttrycker
icke blott det högsta mänskliga utan äfven det tacksammaste konstnärliga förhållande
till tingen, ett förhållande, som omedelbart fattas och är i djupaste mening folkligt.
Liksom Dickens hörde äfven Thackeray med ena hälften af sitt lif till en äldre tid.
Med sin bekanta Vanity fair inträdde han i den nya, en epok, som dock ej har
samma betydelse för England som för kontinenten. Thackeray var till hälften Swift,
till hälften Dickens. Den dickenska berättelsens godmodighet öfvergick hos honom lätt
till bitter satir, han öfverbjöd honom genom en skarpare moraliserande tendens.
Ehuruväl satir och humor gärna gå skilda vägar, höll Thackeray på 1850-talet dessa
föredrag öfver sjuttonhundratalets engelska humorister, som bevisa hans andliga
sammanhang äfven med denna litteratur. De historiska romaner, med hvilka
Thackeray framträdde under sin sista tid, äro reflexer af Scott och mindre intresseväckande
än de arbeten, som direkt härflöto ur hans kritiska sinnesförfattning. En mindre
bestämd karaktär hafva Bulwer-Lyttons arbeten, hvars litterära förgångenhet gick
tillbaka ända till 1820 talet. Hans ande var icke så stark, att han kunde med inre
framgång utföra alla de ärnnen, som han upptog till litterär behandling. Romanerna
vittna icke om en enhetlig riktning i hans konstnärliga natur, hans sociala satirer
i The new Timon icke om den moraliska nödvändigheten af deras framträdande.
Poetiskt och litterärt sedt alltför ostadig, mera geni än karaktär, mera observatör
än människa - detta kan sägas vara signaturen på hans personlighet. Ungefär
motsatsen gäller om Kingsley, hvars märkligaste lifsverk var, att han litterärt
inaugure-rade den kristliga socialismen. Romanen Alton Locke, tailor and poet är älskvärd
genom sin ärliga tendens. Hos Tennyson däremot är det nästan omöjligt att påvisa
en bestämd historisk ställning. Hans arbeten röja inga märkbara tidshistoriska
relationer; som diktare för de bildade klasserna nöjde han sig med att lyriskt utforma
ädla allmänsanningar, som framställdes med fint esprit och med ovanligt sinne för
det engelska språkets formskönhet.
En amerikansk litteratur, oberoende af den engelska, hade ännu icke framträdt.
Cooper var Scott med nya motiv; mellan hans »Läderstrumpan» och Scotts arbeten
förefinnes en konstnärlig grundåtskillnad men ingen konstnärlig motsats. Henry
Longfellows ädla diktning röjer stark påverkan af tidigare europeiska skalder. Hans
äldsta arbeten andas tysk romantik. Evangeline är ett motstycke till Goethes
Hermann und Dorothea. The golden Legend hemtade uppslag ur den tyska
medeltidsdikten Der arme Heinrich af Hartmann. Originaliteten i hans berömda Song of
Hiawatha beror mera på ämnet, ett afsked till det bortdöende indianlifvet, än på
anda och form. En genuin litterär personlighet var Ralph Waldo Emerson. Hans
styrka var essayen, den filosofiska relativitetens konstform. Han säger om sig själf:
»Men för att jag icke må förleda någon, om jag följer mitt hufvud och mina griller,
så vill jag erinra läsaren därom, att jag endast är en frestare. Lägg icke minsta
vikt vid hvad jag gör och anse icke, hvad jag icke gör, på minsta vis diskrediteradt,
som om jag pretenderade att kunna stämpla en sak som sann eller falsk. Jag gör
allting med osäkerhet och tvekan. Ingenting är i mina ögon heligt, ingenting profant.
Jag endast anställer försök, en oförtruten sökare utan något förgånget bakom mig.»
Thomas Carlyle har genom sina Goethestudier mer än någon annan engelsman
bidragit till att grunda en valfrändskap mellan engelskt och tyskt andelif. Under
»det unga Tysklands» dagar hade den tyska litteraturen till hälften öfvergifvit Goethes
konstnärliga banor. Visst beundrade man Goethes egenartade mänsklighet. Karl
Gutzkow, den nya sedlighetens profet, försvarade gentemot Wolfgang Menzel sinnenas
obundenhet, därigenom hyllande en af Goethes djupaste lifstankar. Men icke i
Som-barts mening ville det unga Tyskland »lefva i Goethe»; just det opolitiska i hans
intressen betecknade hans motsats till den nya skolan. Ty Heine, Börne och dess-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
