Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Bildande konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
passionerade, nästan venezianska teknik, som tillhörde Delacroix och stod i bjärt
motsats till den klassiska skolans korrekta teckning och döda färg. De egentliga
nyhets-makarne voro Courbet och Manet - två namn, två etapper. Den måleriska
realismen var icke heller endast tekniskt bestämd. Just hos Courbet spelade stoffets
medvetna kärfhet en stor roll. När han uppträdde, sökte man affärda honom med
samma fras, som man i sinom tid kastat Delacroix i hufvudet. Le balai ivre, den
druckna penseln, framtogs ur den konstkritiska rustkammaren. Courbets realism var
till sitt ursprung nästan en moralisk själfpröfning. Af robust ärlighet uteslöt denne
grobian hvarje begränsadt skönhetsbegrepp - i färg, form och motiv. För honom
gällde det endast att i stället för musikalisk formskönhet och dekorativ dramatik,
kort sagt, att i den romantiska skönhetsförnimmelsens ställe sätta brutala
verklighetsbilder. Och hans kärfva, på sak gående bondnatur förde honom till detta raska,
resumerande målningssätt, som öfver hufvud taget den tiden karakteriserade
målningens tekniska utveckling. Han målade med en arbetares säkra instinkt. »Den
hetsige proletären» följde blott en enda teori: c est dans le doigt qtfesl la finesse -
finheten sitter i fingrarne. Det skulle icke Manet hafva sagt, men ännu mindre skulle
han visserligen hafva påstått, att finheten sitter i idéerna. Där Manet såg färg och
atmosfär, måste Courbet känna sig fram. Courbets realism gick närmast öfver i
formen. Corot uppnådde den atmosfäriska enheten mellan landskap och personer.
Men han kanske uppoffrade figuren för mycket; han begagnade den i den poussinska
traditionens anda - och landskapet äfven - som poetiskt stämningselement. Redan
storhetsförhållandena i hans bilder äro karakteristiska; de erinra omedelbart om
Claude Lorrain. Öfver skymningslandskapen, till och med öfver trädens matta,
fjuniga ljusgrönt, ligger en romantisk färgslöja, som motsvarade Corots veka, lyriska
natur. Han förtjenar icke egentligen namnet att hafva grundat det franska
stämningslandskapet. Jämte Corot märkas främst Jules Dupré, Charles Daubigny och
Théodore Rousseau, hvilka icke mindre lyckligt utvecklat typen för le paysage intime.
Det franska landskapsmåleriet var för öfrigt icke autoktont. Genom förmedling
af den konstnärligt skarpsinnige Géricault sågs Constable år 1824 för första gången
på Salongen. Dennes uteslutande i landskapets färgspel intresserade konst verkade
med makten af en uppenbarelse. Delacroix och Géricault tillgodogjorde sig med
genialisk förståelse de engelska väckelserna utan att öfvergifva sina gamla ämnen.
Under inflytande af engelsmännen buro målarne i Fontainebleau sina stafflier ut i
det fria, där den stilla byn Barbizon på 1850- och 1860-talet kom att inrymma
blomman af en egenartad målargeneration. På våren 1849 slog sig den mest
betydande i gruppen Jean Francois Millet ned i Barbizon, där Narcisse Diaz och
Théodore Rousseau sedan länge voro hemmastadda.
Millet kan på sätt och vis jämföras med Courbet: en alltigenom i den nakna
verkligheten uppgående konstnärsnatur, ehuru invärtes mindre klar än denne, realist
men besjälande sitt ämne, tillika närmare befryndad med impressionismen.
I en oansenlig koja sågo dessa bilder dagen, som man mestadels tyvärr endast
känner genom dåliga reproduktioner, bland dem U Ängelns, hvars ärliga rustik
upprörde parisarnes ömtåliga nerver. Millets bondbilder hafva jämförelsepunkter i det
tyska träsnittet från femtonde och sextonde århundradet, hos Bastien-Lepage, Uhde
och Kalckreuth.
Den enda personlighet, som kan nämnas vid sidan af Millet, är Rosa Bonheur.
Hon var alltigenom en manlig natur, som utan sentimentalitet såg bondelifvet i
ansiktet. Hennes bästa bild, de så kallade »Nivernaisiska plogoxarne», som målades
1849 och befinna sig i Luxembourgmuseet, står dock oberörd af teknikens samtida
utveckling. Rosa Bonheur framhärdade med imponerande envishet i en mycket
personlig och mycket verksam palettens renhet. Hennes konstnärskap var icke
svagare än djurmålaren Constant Troyons, hvilken som skolans medvetneo anhängare i
framställningen af den landskapliga ensemblen följde Duprés väckelser. År 1863 måste
juryn vid Parissalongen öppna en salon des refusés, emedan den ej längre förmådde
stå emot den påträngande realistiska skolan. De afvisades salong blef den
impressionistiska secessionens tillflykt.
Hvad är impressionism? Tekniken med de karakteristiska linier, ytor, ljus och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
