Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND UNDER DET SENASTE ÅRHUNDRADET. 575
mecenaternas intresse. Sedan Norge 1811 fått eget universitet, varoockså möjlighet
gifven att emancipera dess högre bildning från Danmark. Efter Åbo stads brand
1827 flyttades det finländska universitetet till Helsingfors, som utkorats till
storfursten-dömets hufvudstad i stället för det långt frän Petersburg belägna Åbo med dess
gamla svenska traditioner. - Af naturvetenskapens starka utnyttjande i det praktiska
och ekonomiska lifvets tjenst följde, att talrika tekniska, yrkes- och
tillämpningsskolor af olika slag inrättades. Likaså var det en naturlig följd af den friare
ställning allmogen af gammalt intagit i de nordiska länderna - utom på de danska
öarne -, att man här tidigt tog denna samhällsklass’ uppfostran om hand och
införde obligatorisk folkundervisning. Hvad samhället härvid påbörjat, kröntes i det
följande genom den för Norden karakteristiska Grundtvigska folkhögskolan, som
ville lära bonden att se ej blott tingen utan äfven idéerna.
Inom skönlitteraturen hade det franska inflytandet vid århundradets början
utträngts genom den ur tyska brunnar ösande nyromantiken för att dock efter några
mansåldrar återvända, men nu i naturalismens gestalt (Georg Brandes). Samtidigt
eller däremellan hade äfven yppat sig upprepade försök att gifva diktningen en
nationell nordisk prägel. I sådan anda verkade och diktade i Danmark
Oehlenschläger och Grundtvig, som uppväckte en allvarligare åskådning hos folket, i
Sverige göterna, i Norge Wergeland och Björnson. I Finland med dess två
nationaliteter kan samma uppgift likaväl sägas fylld genom Runebergs och Topelius’ svenska
diktning som genom Lönnrots samlingar af finsk folkdiktning.
Finlands konstpoesi är episk och lyrisk ej mindre än dess folkpoesi, och likaså
Sveriges. Hos fosforister och göter var allting lyrik. Tegnér har icke ens gjort
något nämnvärdt försök som dramaturg, Snoilsky och Viktor Rydberg icke heller.
Men hvilken svensk skald har ej diktat lyrik, och efter romantikens utblomning
hvilken uppsjö af svensk romandiktning! Det enda stora undantaget blef Strindberg,
som saknade lyriskt formsinne men i stället blef vår förste store skådespelsdiktare.
Blef han härutinnan ett undantag, så var han så mycket mera typiskt svensk genom
sin lefvande skildringsförmåga, som också gjorde honom till mästare i det episka.
Huru annorlunda i Danmark och Norge! Där är lyriken en distraktion men teatern
det djupaste allvar, en riksangelägenhet. För danskarne med deras skärpa och
smidighet i iakttagelse och uttryck samt deras mera utpräglade stadskultur och
kontinentala lefnadsformer kan detta ju synas naturligt, men hur förklara samma drag hos
det norska enstörings- och bondfolket? Kanske var det just denna odramatiska
miljö, som dref utomlands ej blott Ibsen - liksom tidigare Holberg - utan äfven
norsk-norsken Björnson. Därför blef också åtminstone Ibsens teater ett
kulturvärldens commune bonum, på samma sätt som den danske romaren Thorvaldsens
verk inom den bildande konsten.
Att det politiska lifvet under de senaste hundra åren länge visade starkare
spänning i Danmark än i Sverige och Norge, berodde därpå, att intet af tidens två stora
problem - det konstitutionella och det nationella - där ännu funnit sin lösning,
när den nya perioden tog sin början. I Danmark var sålunda konungamakten
alltjämt enväldig, och de nationella motsatserna inom monarkien hade endast ytterligare
tillspetsat sig, i det att Norges utbyte mot Lauenburg på en gång ökat det tyska
befolkningselementet och i hög grad försvagat det skandinaviska. Den ömma punkten
härvidlag blef gränslandet Sönder-Jylland eller Slesvig, som danskarne på grund
af dess historia räknade som danskt, medan tyskarne på grund af dess numera
öfvervägande tyska befolkning ansågo det höra närmare samman med grannlandet
Holstein i söder än med moderlandet Danmark i norr.
Intill dess att danskhetens återuppvaknande i Slesvig vid början af 1840-talet
begynte taga sig allvarliga uttryck i de frambrytande språkstriderna, var det dock den
konstitutionella frågan, som mest intresserade både danskar och tyskar inom monarkien.
Det enda man härutinnan kunnat utverka af konung Fredrik VI var, att han år
1834 inrättade rådgifvande ständerförsamlingar i monarkiens fyra delar, öarne, Nörre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
