Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXII
mänska tiden i Göteborg, men de anförda kunna vara nog för att
karakterisera honom sådan han var i sina glada stunder. Om hans
sorgliga och bittra har jag förut talat. Dem dolde han dock for
verldens ögon och tillät icke gerna att någon blickade in i djupet af
hans hjerta. Men »åc tårar, som svallade i pokalen", förmådde dock
icke att helt och hållet bortskölja de tårar, hvilka stundom frambryta
i hans sånger ....
Angående Wadmans sista dagar vilja vi låta en af hans
närmare vänner yttra sig:
"Efter en middag, som följde på en målskjutning inom
jagar-föreningen i Göteborg, deri äfven Wadman deltagit, fick han under
hemgåendet en yrsel, som syntes förebåda en annalkande slag-attack.
Wadman upphörde derefter genast med förtärande af allt slags
spirituösa, tvärt emot läkares inrådan, och dog ganska riktigt af
nykterhet ett par år derefter under ett ständigt tilltagande
afmattnings-tillstånd. Hans sista stunder vittnade om ett godt samvete och en
redig räkning med det högsta väsendet. Vid hans dödsbädd stod en
gammal vän, hvilken började gråta, när han märkte att det led till
slut med skalden. Med matt röst yttrade då denne: »Du är en
stackare, bror F. . . .!» Med venstra handen på den högra armens
puls följde han denna, så länge han kunde spåra honom, och då den
försvann för hans känsel, sade han högt och tydligt: »Nu dör jag!»
och utandades derpå sin rena och ädla själ."
Det var den 6 februari 1837*).
Jas: vet icke hvad jag skulle kunna tillägga till denna enkla och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
