Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. I Dresden 1883-1885. - Dresdenerhemmet och umgängeslifvet. - Diktning 1884-1885. - Yttranden i skilda spörsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gräset, och hon finnes i den fria naturen, i
hyddan hos en kolare, som funnit henne på heden;
den nya Cendrillon döpes af en rimmande abbé till
Liberté. Snart varder det af sorlet från skogen en
åska, mängden ropar det namn, som gått ut såsom en
lösen öfver bärg och dal. Kolaren slår porslinsmuren
i kras. Men den sköna, hvars namn tagits till lösen,
är borta, man har endast namnet kvar, »och det var
alltid en tröst».
Hvart flydde den underbara, hvars blotta namn gör en varm?
I högsal finnes hon icke och icke i stridens larm.
Hvar är den skog, där hon drömmer med hand under kind
Och lyss på fåglarnes lockton och talar med spelande vind?
Denna allegori om frihetens vinnande och svårigheten
af dess bevarande är ett synnerligen lyckligt
poetiskt grepp, men den kunde gifva anledning till
missförstånd, då den lekfulla, elegiskt-satiriska
tonen lämpades på hela det från franska revolutionen
utgångna frihetsarfvet och kanske äfven gåfves en än
vidare adress. Med anledning af vissa invändningar
härom skref skalden till Retzius:
Jag har visst icke velat visa mig skeptisk gent
emot frihetsidén, än mindre har jag velat sparka
till det hårdt pröfvade Frankrike, därför att
det måhända låtit en del af 1789 års moraliska
eröfringar borteskamoteras. Jag älskar Frankrike,
jag anser det just i dess närvarande demokratiska
skick alldeles oumbärligt för Europa, som utan den
motvikt skådespelet af Frankrikes friare institutioner
erbjuder helt sakta och omärkligt skulle glida in
under en ny helig allians’ järnok. Andemeningen
i mitt stycke är snarare den, att jag anser den
absoluta friheten, denna onämnbara längtan, som
fyller individens bröst, vara något så stort,
att den icke ens nöjer sig med att se bastiljer
störta tillsammans, utan oupphörligt måste syfta
högre, ’over de höje fjelde’, Ibsen har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
