Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamle morfar. Af Henrik Wranér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner till m orfars begrafning. Sven kunde inte fä följa med
i det bistra vädret.
Men när hon skulle gå, sade han:
— H älsa nu m orfar så mycket, att när jag blir mor-
far och han blir liten, så ska jag vara häst, och så ska vi
leka sam m an och ha riktigt roligt ihop i trädgården en gång
till, när näktergalen är kommen och alla rosorna blomma.
Mor sade ingenting, men hon kysste och kramade sin
lille pys. Och så steg hon upp i vagnen.
— T a af den där svarta, otäcka slöjan, innan du går
in till m orfar! A nnars känner han inte heller riktigt igen
dig! sade lille Sven.
H et var så långsamt den veckan mor var borta. Far
bara satt och skref och leddes — han kunde inte resa
från de små.
Så kom mor hem , och med henne kom glädje och hem-
trefnad. Och så var det jul igen.
Mor var inte så glad som vanligt, fast hon ju var
snäll som alltid. Och inte blef där någon ringdans af.
Sven tyckte det var ledsamt. Och så gick han bort till
stora syster.
— H ar inte m orfar julgran hos Gud?
—- N ej, men i himmelen lysa alla stjärnorna. Vack-
rare än julgransljusen!
— • K an han se oss?
— D et kan han nog. — Så du ska vara riktigt snäll.
A lltid!
— V et du, jag ställer m itt bantåg på bordet i natt,
Signe! Med alla vagnarna, du! Så han kan se demrik-
tigt. H ör du, Signe! H a de någon julotta i himlen? Får
m orfar gå dit?
— A lla änglar sjunga Guds lof.
— Men då har ju morfar det allrabästaf oss allihop, du.
— J a , Sven, det har han!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
