Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallas «fölhamn»; den spänner hon ut, och en
söndagsmorgon, innan solen stått upp, ställer hon «fölhamnen»
upp ute på fria fältet och kryper så helt naken tre gånger
igenom den. När då barnet har blifvit fullvuxet, förvandlas
det hvarje midnattsstund till en af dessa varelser, som
blifva till plåga, skräck och fara för andra menniskor
och till sorg och ångest för dem sjelfve. Sådana stackars
flickebarn bli vid vuxen ålder maror. De kunna fara ut
och in i ett rum genom nyckelhål, dörrspringor, ja, genom
ett hål ej större, än man kan täta det med en skopligg.
Hon sätter sig öfver den sofvande mannens mun och bröst,
af hvilken hon hoppas befrielse, och hon kväljer och
plågar honom hiskligt. De män, som äro rädda för hennes
besök och ej ha mod att befria henne från förvandlingen,
behöfva bara sätta sina skor med hälarne vända mot
sängen, ty maran kan ej komma upp till en menniska,
utan att först stiga i hennes egna skor eller träskor.
De fleste karlar akta också på detta. Det var dock
en gång en ung dräng, som ofta fick besök af en mara.
Han hade nu lust att fånga henne, för att få se hvem
hon var. Han tätade noga både nyckelhål och dörrspringor,
men borrade i stället med en syl ett hål på dörren, ej
större än han kunde täta det med en skopinne. Derpå
stälde han sig bakom dörren och inväntade midnattstimmen.
Då klockan slog tolf kom maran susande som en vind
genom det lilla hålet på dörren. Drängen skyndade sig
att täta detta med skopliggen, och så stod der en naken
ung kvinna i rummet. Han kände henne godt och hånade
henne till straff för det hon så ofta plågat honom. Derpå
öppnade han dörren och lät henne gå hem, naken som
hon var. Men detta var synd, ty han hade bara behöft
säga: «Tvi dig, du är en mara!» så hade hon varit
befriad. Det är väl sant, att hon då kunde svarat: «Nu
kan du vara varulf så länge, som jag har varit mara!»
och så hade han blifvit varulf, men så ondskefull kunde
hon ej ha varit. Maran håller ofta till i häststall, der hon
rider hästarne, så de skumma af svett, och flätar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
