Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johanna berättade for svärmodern, huru hon ställt om
allt; brödet hade lyckats, ölet likaså, och ändå syntes
Johanna ej vara lugn. Mårten hade genast gått ut till
drängarna, för att deltaga i det öfliga skjutandet på julafton,
och snart smattrade flera skott, förkunnande julens början;
klockorna ljödo ännu några slag, sedan blef det tyst och stilla
utom hus, ty tjenarna kommo nu nytvättade och
nykam-made in i stugan för att äta ”mörkesbiten,” innan den
högtidliga qvällsmaten kom på bordet, och äfven Mårten kom
in i stugan med en sorglös min. Ljusen tändes och
tjenarna sutto tysta och stilla kring bänkarna. ”Kreaturen
hafva väl fatt bättre foder än vanligt, och Tyras har du
väl löst ur sin kedja, Lars?” frågade moran och tilläde:
”djuren ska också förnimma, att det är jul.” ”Ja, mor, de
ha fått sin julamat,” svarade gårdsdrängen.
”Våra vanliga fattiga i byn ha fått sitt och ingen
tiggare har gått härifrån med tomma händer; jag hoppas,
vår Herre ska ge oss en glad, rolig jul, fast inte far
är hos oss,” sade moran fromt, utan den ringaste tanka
på, att hon i sin önskan beskylde försynen för partiskhet
för ”far.”
Qvällsmaten, hvilken på detta, som det antogs,
förmögna ställe bestod, utom gröt och lutfisk, af rökadt kött
och fläsk samt de vid högtidliga tillfällen oumbärliga bruna
bönorna, och till sist gorån och kleneter samt en icke
obetydlig q vantitet bränvin, dock ej så, att något
egentligt rus kom ifråga. Moran satte sig sjelf vid bordsändan
samt hennes son och Johanna närmast henne; platsen vid
hennes högra sidan på bordsändans bänk iörblef tom, ty
far var, som vi veta, i Stockholm. Måltiden var, i följd
af detta sednare förhållande, ej synnerligen lifvad, ehuru
Mårten, genom oupphörliga infall och mer eller mindre
lyckade ordlekar, bemödade sig att lifva stämningen,
hvil-ket också slutligen lyckades med alla, utom med Johanna;
hon talade, som vanligt, föga.
”Är det något, som fallerar dig barn?” frågade
svärmodern henne sakta.
”Nej, mor; det är ju ingen tid nu att grufva sig för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
