Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det blef snart kändt i bygden, att Karin bade stor
förkärlek för vandringslifvet och icke aktade »en smula omväg på
ett par tre mil, medan hon ändå var ute.» Man visste, att den
så omsorgsfullt gömda och instängda smärtan och kvalet hade
gjort henne en smula underlig, men dock icke värre, ån att
hon med den största ordning och pålitlighet kunde uträtta ärenden
i staden och bära ömtåliga budskap emellan långt åtskilda
vänner. Ingen anade, att Gång-Karin, som hon nu kallades,
alltid och allestädes hade sitt eget ärende: hon sökte efter Olof
och tänkte, att hon väl någonstädes skulle finna honom och få
spörja, hvar han varit så länge, så förskräckligt länge.
Hon sporde aldrig någon människa efter honom. Ingen
behöfde veta, att hon förlorat sin fästman; ingen skulle af henne
få veta, att han försvunnit med hennes lilla kapital; det kunde
ju eljest komma ut bland folk, att Olof varit oärlig.
Allt längre och längre utsträckte hon sina vandringar,
arbetade en dag här, en där för föda och härberge eller sålde
sina band och fransar, när hon ej gick andras ärenden. Men
under årens lopp tilltog hennes fruktan för tjufvar allt mer och
mer, och sedan hon en dag sett, att »hinstuenkan» tagit en bit
af hennes »stjärneband» till sitt söndagsförkläde, vågade hon icke
gå från sina i kistan förvarade ägodelar.
»Det vore just vackert, om jag icke ägde goda, snygga
gångkläder, när Olof kommer!» talade hon halfhögt försigsjälf,
som hon blifvit van, när hon vandrade ensam. Nästa gång hon
begaf sig ut, tog hon på sig alla fyra klädningarna, den ena
Öfver den andra; och sina tolf obegagnade linnen samt ett sämre
till nödigt ombyte lade hon tillika med de tre kyrkförklädena
och sidenhalsduken i en korg, som hon tog på armen.
Så ja, nu voro hennes dyrbaraste ägodelar i säkerhet för
tjufvar.
Hon såg löjlig ut, sedd på något afstånd, med det yttersta
tröjlifvet uppkrupet midt på ryggen och armarna oformligt tjocka
och utsträckta, som hon ville fånga höns, samt med de fyra
kjortlarna, veckrika och så korta, att de nätt och jämt nådde
henne till smalbenet.
Mången drog på munnen åt detta oformliga vandrande
kläd-bylte, men en blick in i Karins sorgsna ögon och förunderligt stilla,
vänliga drag, förbytte genast löjet i varm medkänsla för en
själ, som famlade på gränsen af ett stilla vanvett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
