Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hon kanske också var, fastän fadern, för sina synders skull,
på äldre dagar b] ef klostrets fiskare.
Rika smycken af guld och ädelstenar hade den gamle
krigaren offrat i tempelklockans järnskrin, men han fick ej upplefva
att höra klockklangen gå ut öfver nejden, ringande själar till
himlen och kallande dem, som arbeta och äro betungade, till
honom, som skänker hvila och hugsvalelse. Kloster-Lasse gick
in i evigheten vid samma tid, som klockgjutarne anlände till Sverige
och började vandringen mot deras resas mål, och nu bodde Signe
ensam med sin gamla piga samt fiskardrängen, som nu skötte fisket
för klostret.
Stor blef Signes glädje, då hon i den unge
klockgjutare-gesällen återfann sin barndomsvän, Sven Mo, som hon trodde
vara rent vilsefaren ute i den stora, vida världen. Platsen, där
klockan skulle gjutas, låg icke många stenkast från Signes hem,
och det var hennes lust att beskåda de många förberedelser, som
måste göras till det stora företaget; stundom träffade hon mästarn
där på platsen och alltid Sven Mo, som var sin husbondes högra
hand vid alla dessa arbeten. Stöpel såg med välbehag på Signe,
ty hon var både fin och fager, men när han talade med henne,
gick endast skämtord öfver hans läppar, och hon kände stor harm
öfver hans sätt att bemöta henne, som vore hon att köpa för en
hand full silfver. Men Signe märkte, att hans heta blickar mätte
hennes gestalt från hjässa till fotspets, och hon gick ej mera ned
till platsen, där klockan skulle stöpas.
Då kom Stöpel själf till hennes bostad, men Signe gömde
sig hvarje gång i källaren, och den gamla pigan sköt handkvarnen
öfver luckan i köksgolfvet samt ställde sig att mala brödsäden.
»Signe var uppe i byn,» sade den gamla. Tredje gången, han fick
detta svar, blef han liksom galen af vrede, bröt upp dörrar, skåp
och stora kistor samt hotade tjänarinnan till lifvet, om hon ej
bekände, hvar flickan gömt sig, men till svar grep hon
vatten-ämbaret och med orden: »Kylas må ditt heta blod med så kall
en vattenflod», hällde hon vatttnet öfver honom, då han böjt sig
ned för att syDa golfplankorna i den skumme fatburen.
Drypande våt for han med höjd dolkknif mot kvinnan och
skulle i hastigt mod ha vållat hennes bane, om ej fiskardrängen,
som hört larm, blandadt med främlingens höga röst, skyndat in
och hindrat mordet på den gamla tjänarinnan. Stöpels vrede
slog om i stor blygsel, 6om han förklädde genom att berömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
