Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
ciella, spök.fantastiska innehåll, än uttrycket för en omedveten,
ursprunglig originalitet:
~~~erft-t~~~s-sl ~j;4M·~s~
lch hör-te, ich hör-te <ler Eu-lenGe-schrei: Wille wau, wau, wau,
wo
wi- to
hu — - — - — - — - — - — - — u
wi-to
wille
hu!
Det intryck av romantisk känslighet inom en klar, begränsad
och symmetrisk ram, som erhålles vid studiet av form och melodik
i Wennerbergs visor, bekräftas vid skärskådandet av den harmoniska strukturen och överhuvudtaget ackompanjemanget. Man kan
genast fastställa, att Wennerberg, antingen det är fråga om under
40-talet komponerade visor eller om långt senare tillkomna, såsom
harmoniker är fast förankrad i tonalitetens båda centrala stödjepunkter: tonika och dominant, och att en friare modulatorisk
tendens endast undantagsvis bryter fram. Även i harmoniken
förblir Wennerberg uti sina visor — oaktat enstaka moment av påtagligt avancerad karaktär — ett barn av 40-talets musikaliska
kultur. I en så kort liten sång som »Sof, oroliga hjerta» undviker
tonsättaren helt varje ansats till harmonisk utvikning. I andra
förekommer ett mycket försiktigt tillgripande av en mellandominant för att vidga den annars strängt tonala sfären, t. ex. i En
hvardagshistoria alldeles vid själva slutfallet eller i Andenken i
fjärde takten från slutet. I Min wår förekommer likaledes en
enda mellandominant — nämligen på IV. steget i d-moll — men
här är också inlagd den lilla klangschattering, som består i omedelbar växling från moll- till durackord (d-moll-D-dur).
Så finns det naturligtvis visor, i vilka de klangliga resurserna äro
något rikare, exempelvis Afsked. Också här förekommer, ehuru
omvänt och betydligt mera poängterat än i Min wår, motsättningen dur-moll i anslutning till slutordens efter det föregående
vemodet tröstefulla »att vi aldrig, aldrig skiljas mer». Att stället i
fråga klingar en smula banalt, beror på dess melodiska och rytmiska karaktär. Mera intressant är emellertid i visan Farväl en
harmonisk-kromatisk stegring, anknuten till mellandominanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
