Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon såg för sig så tydligt som hade det
varit i går, en mörk, stormfyld höstafton för många,
många år tillbaka. Blåsten, som hela kvällen
alltjämt tilltog i styrka, blef hvinande storm, en
af de starkaste stormar det året. Den tjöt kring
knutarna, den pep i springorna, den rykte i
fönster och dörrar, den larmade och röt samt fylde
människornas sinnen med hemska aningars
skräckfulla bilder.
Gamle major Riddersköld satt i sin länstol
och sökte förgäfves värma sig genom att sträcka
fram benen mot den slocknande glöden i
kakelugnen. Ovädret gjorde gikten i benen alldeles
olidlig, och då och då gick en svordom öfver
läpparna, som voro väl öfvade i att slunga fram
befallningar på gammalt krigsmansmanér, men
egde föga vana att hålla tillbaka utbrott af
dåligt lynne. Hvarför skulle han också lägga band
på sig, dottern var nog van vid att det gick ut
öfver henne; hon brukade då bara böja ned
huf-vudet liksom för att låta de vreda orden skölja
däröfver som en strid regnskur och de dundrande
svordomarna rulla fram med åsklikt dån; når
det väl var öfver, ruskade hon litet på sig, lik
en liten fågel, som kryper fram ur sitt gömsle,
sedan ovädret är förbi och himlen åter håller på
att klarna.
Fröken Henriette var ung den tiden. Vacker
kunde hon väl icke ens då kallas, hon hade intet
utseende, som människorna fäste sig vid:
gestalten var liten, alltför liten, snarlik ett barns och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
