Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Båda stodo de dödsbleka och skälvande.
Mästers väggur!!!
Var höst slöt mäster sina uppmaningar till flit och
sedighet under den just ingångna läseterminen med
de fruktansvärda orden: »Och så till sist! Kasten inte
boll i skolsalen, ty eho, som med ord eller gärning
skadar mitt amerikanska väggur, min klenod, mitt
gåvominne från nya världen, honom vore bättre att
han aldrig född blivit. Han ska få så mycket stryk
att han behöver aldrig tänka på att sitta mer i detta
livet.
Och nu låg klenoden på golvet! I spillror!!
— Nicke, Nicke! flämtade Mathilda, ur stånd att få
fram något annat ord och med stirrande, irrande ögon.
— När jag vill vara som snällast, går det alltid mest
galet! sa han undergivet och såg rådlös på Jerusalems
jämmerliga förstöring.
— Varför gav du dig till att hoppa upp på bordet?
— För det du hoppade: jag blev så glad därför
att du var glad. Men nu är det så gott att jag går
i ån med ens — det är bättre att dö strax med
engång. Annars slår först mäster ihjäl mig och sen
fördärvar far mig rent!
— Tala inte så ogudaktigt, Nicodemus! Du skall
väl inte förspilla din själ »för judarnas rädslo skull»!
Det tog honom. Han var inte van att höra någon
kalla honom Nicodemus och tänk, att skriften hade ett
särskilt språk för att straffa hans klenmodighet.
Han sjönk förtvivlad ned på knä vid en av
skolbänkarna, och lösryckta psalmverser banade sig mellan
kvalda bönerop och stycken ur kyrkobönerna väg över
hans blodlösa läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
