Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Gnistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en gång var våra skönaste ungdomsdrömmar, våra
yppersta tankar. Du minns lika väl som jag, huru
vi tänkte och talade den tiden, då världen gick upp
för oss i sin härlighet och vi sträckte oss mot denna
nya värld med oändlig längtan att famna allt och
alla däri. Du hånar människorna, därför att du
fruktar för att de skola håna dig.»
»Och du,» genmälde herr Henrik, »du talar så
vackert om människorna, men i grunden föraktar du
dem lika mycket som jag — ja, kanske mera, ty
du kan bara lefva tillsamman med några utvalda
— men jag lefver om med alla sorters folk,»
tillfogade han cyniskt. — »Du talar om att skänka
människorna lycka. Kanske vill du sätta nya tankar
i hufvudet på »moster Lindfors» eller på löjtnant
Klæs, som äro så innerligen belåtna med höga
öfverheten? Eller vill du kanske förmå Norberg med
träbenet och halta Greta att styra sina stapplande
steg in på en annan stråt än auktoritetstrons breda
allfarväg? — Ja, jag skämtar inte, de flesta
människor hysa i grunden samma uppfattningssätt, de
lefva och dö nöjda i tron på det gamla och
bestående och eftersträfva intet nytt. — Så vidt jag vet
är drängen Janne den enda du lyckliggjort — med
din gamla rock. Han ser förbannadt löjlig ut i den,
svänger han inte på sig och tar efter dig, så härom
dagen, när jag kom till Lindby och såg Janne på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
