Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ledo J När Sofi haft ett sjukt finger, hade hon
dagligen skött och förbundit det och bara sagt, att det
för henne var ett nöje att plåstra om sår: det
förtjänade ingen tack. Sedan dess var Sofi alldeles
intagen af henne; hon undrade alls icke öfver att
karlarna blefvo kära i Rosa. Om hon varit karl,
skulle hon blifvit det själf . . .
Vackrast var Rosa de kvällar hon kom från
Gertrud Hoff, det hade Sofi särskildt lagt märke till.
När hon då gick genom matsalen och stannade
för att prata en stund, sågos hennes ögon lysa med
ovanlig glans och öfver hela ansiktet låg som ett
skimmer. På frågan, om det icke blef tröttsamt att
sitta modell, hade hon svarat, att timmarna i Gertrud
Hoffs ateljé tvärtom voro dagens roligaste stunder.
Hon visste intet större nöje än att se konstverken
och alla de vackra sakerna, som Gertrud fört med
hem från sina resor. Och dessutom var Gertrud så
innerligt snäll, bjöd henne frukt och sötsaker och
sjöng vackra och roliga visor . . .
Sofis funderingar afbrötos af att Maria kom
tillbaka från sitt rum och frågade efter fru Friman.
Maria hade lofvat hjälpa henne med de sista
anordningarna i buffeten. Och följande dag, som var en
lofdag, skulle hon stå där hela dagen.
»Mamma har redan gått till Societetshuset»,
svarade Sofi och tilläde spetsigt, att hon hört modern
tala om sina vackra medhjälperskor, som skulle
locka herrarna till buffeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
