Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Riksdagsgalleri 1886-1889 - Gustaf Lagerbjelke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rationella landtbrukets» män, med godt föredöme och genom
verksamhet inom ortens hushållningssällskap, allt ifrån dess
stiftelse, gagnande äfven utom eget egoväldes gränser. Han var
i många år medlem af förvaltningsutskottet i Stockholms läns
hushållningssällskap och kallades till ledamot af
landtbruksakademien. Vid 26 år hemförde han en maka och egde nu
i full mening ett hem att lefva för.
Han kände sig dock äfven ega pligter emot samhället,
som sjelfskrifven medlem af riddarhuset, och så fort han var
gammal nog att dem utöfva, infann han sig vid riksdagen.
De riddarhusmedlemmar, ja de riksdagsmän, äro lätt räknade,
hvilka så på allvar fattat representantens kall, som grefve
Gustaf Lagerbjelke under de åtta riksdagar, i hvilka han
deltog som representant för egen ätt.
Lagerbjelke var anhängare af åsigten om stånden såsom
»lefvande organismer» och ogillade sålunda fordringarna på
en å allmänna val grundad representation. Han höll äfven
starkt på den »historiska grunden» för all utveckling och
definierade denna grund enligt konservativa mönster. Men
han visade redan i sitt första uppträdande att han ingalunda
hörde till dem, som fruktade hvarje förändring. Hans första
riksdagsord gälde införandet af ny stängselförordning, men
då hans motion ändtligen efter åtta månader förelåg till
slutligt afgörande på riddarhuset, der den understöddes af
liberala och bestreds af konservativa talare, troppade åhörarne
småningom af, så att 10 nej voro nog för nederlaget. Denna
riddarhusets »ebb och flod» var också för Lagerbjelke lika
förhatlig som någonsin för ståndsrepresentationens motståndare;
han sökte tidigt att förhindra den, både genom att
tillkämpa sig en ledareroll och genom framläggande af förslag
till sjelfskrifvenhetens reglerande. I det förra fallet
lyckades han väl, då det gälde att afslå, men han lyckades
aldrig genomdrifva, att den »gemensamma tanken» om
nödvändigheten af sjelfskrifvenhetens upphörande tog giltig
form.
Den märkliga riksdagen 1844-45 utmärktes genom bittra
strider, icke blott i representationsfrågan, utan äfven om de
nya lagförslagen och den lika arfsrätten. I den sist nämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
