Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Anders Sandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
428 Dödsrunor.
bränvinsfloden hämmades, slogo lyckligtvis icke in, vådorna
af privatbankar upplöste sig i fördelar, och, förunderligt nog,
»utländingen» drog icke åstad med bankens metalliska kassa,
»lemnade Tumbas fabrikater åt landets egna barn». Tvärt
om, landets välstånd utvecklade sig raskt, och detta gladde
den nu åldrige riksdagskämpen; men oro och otro följde
med utvecklingen, och deröfver sörjde han. Synnerligen ondt
gjorde det honom att se kifvet mellan dem, som skulle höra
till de troende, till kyrkans eller åtminstone kyrkodogmernas
vänner. Men han följde med oförminskadt intresse deras
strider, ännu sedan han på sin sena ålderdom blifvit beröfvad
ögonens bruk.
Sandbergs sista riksdag var honom en sorgens tid, ty,
trots hans motstånd, gick representationsreformen igenom,
och han måste sjelf uttala de ödesdigra orden: »Jag skall
icke längre förhindra det». Det var Sandberg, som föranledde
presteståndets klandrade beslut, att uppskjuta reformfrågans
afgörande tills omröstning i frågan egt rum på riddarhuset.
»Hvarför», sade han, »hvarför bränna sina fingrar för att
rifva kastanjerna ur elden åt andra?»... »Hvarför skola
700 krigare och riddersman framskjuta en liten flock af
vapenlösa prester i den brinnande striden såsom avantgarde
för att mottaga de första skotten U - Ja, nog var det
meningen med beslutet, att adeln skulle få kläda »de första
skotten». I stället förde det till, att presteståndet ej vågade
begära votering, när talmannens klubba fallit under förklaring,
att k. m:ts förslag var antaget. Ståndets själ hviskar i
Sandbergs sista ord: »Stora folkskaror stå utanför detta rum och
vänta med otålighet, att talmannens klubba skall falla: jag
skall icke längre förhindra det. Gud bevare konung och
fädernesland».
»Det parlamentariska statsskicket», till förfång för
konungamakten, och detta som en nödvändig följd af årliga
riksdagar, var Sandbergs första motståndsskäl. Har han profeterat
orätt?
»En söndring mellan jordbruksintresset och andra
samhällsintressen, betänkligare än alla ståndstvister», var hans
andra. Vitnar vår nyaste historia, att han haft rätt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
