Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Adolf Eugène von Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
562 Dödsrunor,
så äfventyrligt företag, principen att staten sjelf skulle bygga
landets hufvudbanor antogs 1854, trots Rosens åsigt att
sådant stred emot både lag, grundlag och klok besparing. Att
hans koncession var förverkad, ingick icke heller i hans
åskådningssätt. När han nu ville åtnjuta den, i förening
med hrr Peto, Betts, Brassey och Geads, och på vilkor, som
han tyckte vara en ren skänk åt staten, så sköt staten honom
åt sidan och ville sjelf bygga, »utan öfvade ingeniören.
Rosen erhöll emellertid plats i den jernvägskomité, som
efter riksdagens slut nedsattes. Men det blef ej korintens
förslag, utan Nils Ericsons personliga, som 1856 framlades
för riksdagen såsom K. M:ts proposition. Trettio jernvägsår,
med jernvägskrig och statsskuld, har Eosen sedan fått
upplefva, utan att någonsin uppge den tron, att hans system
skulle sparat fosterlandet både riksdagskrigen och
statsskulden. Men högst få ha delat hans tanke i detta hänseende:
engelska jernvägsbyggande och trafikerande bolag i vårt land
skulle, i mångas tanke, varit vida svårare att dragas med, än
statsskuld.
Rosens förtjenster om jernvägsidéernas bringande till
mognad erkändes villigt af riksdagen, sorn (1854) tilldelade
honom en årlig pension af 3000 kronor. Af K. M:t
utnämdes Rosen 1855 till öfverste i flottans mekaniska kår och
1861, när banan mellan Göta kanal och Göteborg
öppnades, öfverlemnade konungen med en viss högtidlighet
Vasakraschanen åt den gamle jernvägskämpen. Men af Nils
Ericson blef Rosen aldrig använd vid statens jernvägsbyggnader,
ehuru han derom anhöll. »Jag kan ej bättre uttrycka mitt
erkännande af Ericsons öfverlägsenhet, än att jag skulle anse
som en heder att få tjenstgöra under honom, hvarom jag
äfven anhållit mer än en gång», yttrade Rosen på riddarhuset
i december 1856.
Samma år hade konungariket Grekland gjort Rosen till
sin generalkonsul i Sverige och Norge, en post som han först
1877 lemnade. Under 1870-talet var Rosen en tid ganska
lifligt verksam för de skånska stenkolens tillgodogörande. Men
aftagande synförmåga afbröt hans kraft. I stilla
tillbakadragenhet framlefde han sina sista år, vårdad och vördad af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
