Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
Hon tyckte sig lika fjärran människor som
prinsessan Snöhvit bortom de sju kullarna. Så långt
man såg endast sten, is och vatten under den blå
himlen. Men solen var varm, och luften lätt och
ljum. Under denna sol smälte snön på
fjälltopparna, isfälten gräto, och det befriade vattnet
störtade nedåt, brusade, forsade, sjöng på sin färd
i tusenstämmig kör. Hvarje liten klippafsats blef
till snäckan på en fontän, ur hvars outsinliga
fullhet vattnet flödade, under snöhufvorna runnö
bäckarna i dagen, stora och kyligt svarta, de flöto
samman och blefvo forsar med skum och sång.
Hon kände icke igen den tåliga, betslade gamla
jorden i dessa öde rymder, dem ingen mäktade
slå under sig, det var som om hon blifvit försatt
till ett främmande klot. Ja, världen var blifven
ny. Lika okändt och sällsamt som detta vilda land
utan odling och växt hade blifvit hennes eget
väsen, primitivt och ursprungligt tycktes det och
bar ej heller spår af tukt och möda. Inför fjällen
och sjöarna tyckte hon sig förflyttad tillbaka till
den skapelsedag, då land skildes från vatten, och
vände hon sig mot sig själf, var den syn, som
mötte henne, så ny, som om denna dag, som snart
skulle blekna öfver bergen, också vore det första
hjärtats första dag.
Men samtidigt var denna syn henne sällsamt
välbekant som skådad i en dröm. Hon kunde ställa
diagnosen och förutsäga fallets alternativa förlopp.
Det fanns icke en vansklighet i situationen, som
hon icke mätt, och ingen af de stenar, på hvilka
kvinnor snubbla på sin väg mot döden, var henne
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
