Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
Hon visste ingenting om tiden, när hon reste
sig och med ögon fulla af blod såg ut öfver
landskapet. Det tycktes redan döende, snart skulle
det dö med henne. Solen var undanskymd, vinden
hven under molnen, luften var kall, berget hade
grånat, pärlsjön var släckt och död.
Med en kraftansträngning tvang Helga sig att
stå lugnt utan att darra, och hon började leta
efter stigen, som ledde tillbaka till hotellet. Hon
kom plötsligt att tänka på mannen, som icke var
Krister, kanske att han lagt märke till henne, kanske
stannat för att betrakta henne i denna nöd.
— Antagligen blir han väl min vis-à-vis vid
bordet i kväll, tänkte hon med något af sin gamla
ambition.
Hon såg på klockan, det var sent, ja, det
började redan skymma helt lätt i fjällen. Hon var
trött och snafvade ofta. Ödsligheten skrämde,
trängde in på henne, smög sig in i hennes hjärta.
Hon kände nu blott en omätlig ödeskänsla, en
förnimmelse af att vara den mest förlorade, ja, den
enda verkligt förlorade. Hon, som vant sig att
vara en bland många i en stor strid, som funnit
frid och trygghet i skyddet af sin egen ringhet,
måste nu se hur stridskamraterna öfvergåfvo henne.
De bleknade, flöto bort i dimma eller sjönko i
jorden. Hon kunde icke höra deras röster och hade
glömt hvad det var för viktigt de ville. Det tycktes
i denna stund, som om endast hon lefde i världen,
men hon växte, hon var oerhörd och förmörkade
jorden. Hon stannade och sträckte ut sina armar
liksom för att fatta något i forntid och framtid,
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
