Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WISBECK
— Ja, sade Helga, det tycker jag vore modigt
gjort af Rosa, jag har väntat mig det.
Flickan kände ett litet stygn i hjärtat. Hon
visste att Helga hade rätt, men det var ändå så
bittert, att ingen sade: res inte fullt så långt bort.
— Det är inte modigt alls, svarade hon lite
fränt, det är väl inge modigt att göra de, som är
det enda man kan.
— Det vore ju enklast att stanna här, sade
Helga.
— Ja, tror inte doktorn jag ville. Jag har väl
fundera på’t, så jag ha kunna spräcki hufve. Men
se, inte kan ja’ börja igen me’ de gamla, å inte
kan jag hat, som jag har’t nu, för det vore till å
pina lifve ur honom. Så hur jag funderar, så
kommer jag allti till slut till det, att jag får lof å ge
mig i väg.
— Så mycket håller alltså Rosa af min bror då.
— Tror doktorn, att jag kan hålla af någon,
jag?
— Ja, det har jag alltid hoppats på.
Rosa såg ett ögonblick skarpt på Helga. Hvad
de skall bli hjärtans glada, tänkte hon, och hon
fick en plötslig lust att retas.
— Ja, se jag har ju inte bestämt mig, sade
hon.
— Ja, jag förstår nog, att ett sådant beslut
kostar på. Men Rosa kommer att få mycken glädje
af att ha gjort en modig handling.
— Mycken glädje, sade Rosa bittert, det blir
väl ingenting mot doktorns glädje af att bli af
med mig kan jag tro.
19. — Helga Wisbeck. 289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
