Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
— Jag skulle bli mycket glad, svarade Helga,
den dag jag fann, att Rosa kunde offra något för
den hon höll af. För då skulle jag veta, att hon
förmådde resa sig, och var på väg att segra.
— Vet inte doktorn då, frågade Rosa och fäste
sina underbara ögon på Helga, att vi har varit
mycket eländiga den här tiden? Inte en dag utan
uppträden, först så rasar han öfver mig, så ångrar
han sig och förbannar sig själf, som inte kan
glömma hvad jag är för en. Och utan att han
vill låtsa om det, så börjar han tröttna på mig nu,
och han skulle nog tycka att det vore skönt, om
jag vore borta och inte frestade honom mer.
— Är Rosa säker på det?
— Ja bevars. Så nu ser doktorn hur mycket
det är med den där segern. Ånej, så länge han
— hon afbröt sig och ville icke ta ordet älska i sin
mun — så länge det var som värst dant, så reste jag
nog inte. Så inget hopp för mig på denna jorden,
åtminstone. Men kanske Cornelia kan göra något
för mig i himmelen.
— Rosa har sin värdighet att upprätta här i
lifvet först.
— Värdighet, frågade Rosa, hvad är det för
något, jag har aldrig haft någon. Vet doktorn
hvad jag har här? hon tog fram sin väska och
lade en hundrakronesedel på bordet. Den har jag
fått af herr Elding i dag på förmiddan. Han var
själf hemma och gaf mig den.
Helga gjorde en ofrivillig rörelse af afsmak.
Rosa följde uppmärksamt Helgas minspel.
— Jag sålde en ring åt honom, sade hon. Han
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
