Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
bruden. Ser du, så hon småler mot sin man, det
är nästan vackert.
— Och du tror då verkligen, att det är så helt
med hennes lycka trots storken och den
krampaktiga oskulden? Så snart hon kan glömma, är
hon fullkomligt lycklig, men rätt som det är får
hon syn på någon af oss, som vet, och då går
minnet, som en skugga öfver hennes ansikte.
— Må så vara, men hennes känslor äro lika
kraftiga, som om de icke varit skördade en gång
förut. Hon är öfvertygad om att hon fått en
fullkomlig man, den som var bestämd åt henne från
begynnelsen. Om hon skulle missräkna sig, hvilket
jag vill innerligt hoppas inte blir fallet, så blir
hennes förvåning lika stor och hennes sorg precis
lika otröstlig som sist — eller värre. Hvad kan
du mera begära?
— Jag begär endast ett: att få resa hem, sade
Alf. Men jag förmodar, att det är brudparet, som
har det privilegiet?
— Jag bad Hans fråga Helga, om vi kunde
resa med samma tåg som brudparet, eftersom vi
ju står på resande fot, sade Magda. Men han
fastnade hos henne, kom så går vi bort till dem.
Helga satt ute på verandan i en korgstol. Hon
hade just varit och telefonerat hem, då Hans kom
emot henne.
— Magda, stackare, är trött och ledsen, sade
han och jag tycker här är olidligt.
— Sch, sade Helga, det kan du inte mena,
bröllop är min förtjusning.
— Ja, jag kan förstå det,, eftersom du sade ja
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
