Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i Westpreussen (1626—1629)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lustfärder till haren; han hade fort med sig till dess förstärkning ett par
tusen nian, deribland ett regemente ur Wallensteins armé, fördt af hertig"
Adolf af Holstein, hvjlket Ferdinand II sändt till hans bistånd. Emellertid
vågade dock ej Konietspolski något angrepp. I stället följde mot fälttågets
slut de vanliga fredsunderhandlingarna, denna gång upptagna af
generalstaternas sändebud, som lifligt önskade åter få weichselhandeln fri. De
fortsattes under hösten och vintern, men hvad kunde väl väntas af dem på en
tid, då Wallensteins och Tillys härar efter att ha krossat allt motstånd i
Tyskland nu utbredde sig öfver den jutska halfön, och då det spanska
sändebudet i Varsjav gjorde förespegling om en hjelpflotta af 24 skepp till
Östersjön för att mot Sverige föra en landstigningshär af 12 000 man
wallen-sfceinska trupper?
Detta år (1627) var det, som Ostpreussens ställniug mellan de kämpande
afgjordes. Efter ett oändligt vacklande hade kurfursten ändtligen fattat ett
beslut. Polen hotade honom som affållig vasall med länets förlust; de
kejserliga härarna stodo segrande i norra Tyskland: dessa båda omständigheter hade
gjort hans katolske rådgifvare Adam vou Schwarzenberg allsmäktig. »Hela
verlden håller mig för en feg mes, om jag låter mig kujonera, sade Georg
Wilhelm med tanken på Pillau; hvad går mig den allmänna protestantiska saken
au, om jag derpå skall förlora ära och välfärd?» Och han antog derfor ej sina
ständers neutralitetsfordrag, utan gick pä vintern 1626—1627 till Preussen med
en här af 5 000 man. Han återfordrade Pillau. Gustaf Adolf vägrade, och efter
uppskjutande underhandlingar lemnade omsider kurfursten åt Polen en
hjelp-kår; men det kom då till den ryktbara händelsen vid Mobrungen, der
denna preussiska kår, hälften af hela då varande preussiska hären, sträckte
vapen och öfvergick på Gustaf Adolfs sida. Då återstod för Georg Wilhelm
intet annat än att söka sin räddning genom en neutralitetsforklaring, hvilken
Gustaf Adolf äfven beviljade. Men det var en neutralitet som af ingen
aktades: utom Pillau bemäktigade sig konungen äfven längre fram
Marien-werder och Memel.
Danzig hade under hela sommarn 1627 hållits i en blockad, som
fortsattes inpå senhösten. De två längst qvarblifna skeppen under den gamle
tappre Nils Stjernsköld blefvo i november angripna af stadens flotta.
Öfvermakten var stor. Det ena svenska skeppet sprängdes af sin
befäl-hafvare i luften. Stjernsköld gaf samma befallning, då han föll dödligt sårad;
skeppet togs med hans lik.
Under vintern 1627—1628 underhandlades i Preussen om fred, som
vanligt utan följd. Kurfursten af Brandenburg, som efter sin
neutralitetsforklaring slagit sig på fredsmedling, och den nederländska republiken, som
längtade efter att se Danzigs handel åter fri, voro de, som bragt dessa
förhandlingar till stånd. Deras sändebud voro också de, som i bokstaflig
mening utförde dem, ty de polska och svenska sändebuden träffades aldrig
personligen. Orsaken dertill var den, att i de polska sändebudens fullmakt
Gustaf Adolf afmålats som troninkräktare och i de svenskas Sigismund visserligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
