Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf i norra Tyskland. — Slaget vid Breitenfeld (1631)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då for tiden ingen brygga öfver floden. Elbelinien kunde derifrån beherskas,
förbindelsen både mot norr och söder afskäras. Magdeburg måste alltså af
Gustaf Adolf med skäl betraktas som en strategisk centralställning, sjelfva
utfallsporten — hans eget ord — till det sydvestra Tyskland, till ligans
länder, der han, redan långt innan han satt foten på tysk mark,
upptäckt den skådeplats, der fälttågens utgång borde afgöras. Härigenom gick
vägen till hvad han kallade »die verlangten pfaffengassen», de andliga
staterna vid Rhein och Main. Också var frågan om passet öfver Elbe, som
staden förband sig att alltid hålla öppet för konungen och hans här, å
Magde-burgs sida den vigtigaste punkten i fördraget. Deremot lofvades å Sveriges
sida, att Gustaf Adolf skulle åtaga sig stadens försvar, bära kostnaderna
derför och aldrig i faran öfvergifva den. Evangeliets räddning och
återställandet af Tysklands frihet betecknades som det gemensamma målet. Då Gustaf
Adolf ej sjelf kunde med sin här komma staden till hjelp och han väl kände
Christian Wilhelms obetydlighet, sände han en af sina mest använda
förtroendemän bland tyskarne i svensk tjenst, krigaren och diplomaten Didrik
von Falkenberg, med uppdrag att på samma gång vara hans ombud hos
rådsregeringen, denna till stöd och hjelp, och uppslå svenska värfningsqvarter i
staden och dess omgifning för att der bilda en ny svensk armekår.
Falken-berg begaf sig strax åstad, men anlände först i oktober till Magdeburg,
förklädd till köpman. Redan då var staden på alla sidor omgifven af kejserliga
trupper.
Efter detta förbunds afslutande är Magdeburg den magnet, som
bestämmer Gustaf Adolfs rörelser på krigsteatern; alla stå de i närmare eller
tjer-mare sammanhang med syftet att framtränga till dess undsättning. Hans
intresse och hans ära förpligtade honom lika att ej lemna de käcka borgarne
ensamma i deras strid mot öfverraakten. Och likväl har det i Tyskland
uppvuxit en hel historisk literatur, som sökt visa, att Gustaf Adolf från början till
slut icke åsyftat att rädda Magdeburg, utan att han tvärt om afsigtligt
uppoffrat det. Offentliggörandet af handlingarna till krigets historia ur svenska
riksarkivet har varit det bästa svaret; hvarje annat skulle vara öfverflödigt.
Ur dessa handlingar, som här ligga till grund för skildringen, framgår,
att redan det mecklenburgska tåget hösten 1630 är att betrakta som ett
första försök af Gustaf Adolf att tränga fram till Magdeburg. Visserligen
fun-nos äfven andra skäl till detta tåg. Att göra slut på Wallensteins herravälde
i Mecklenburg, att åter insätta dess förjagade furstar syntes för Gustaf Adolf
vara en värdig begynnelse till större företag; härens qvarter behöfde också
utvidgas. Men i bakgrunden stod dock redan nu elbestaden. Sedan konungen
jagat de kejserlige ur Mecklenburg och gjort sig till herre öfver detta land,
hvilket med sina sjöar, skogar och moras erbjöd en så ypperlig naturlig
försvarsställning, ville han från Dömitz, landets hufvudfåstning vid Elbe, utmed
denna tiod i stället för Oder, der vägen var stängd för honom, bana sig en väg
till bundsförvandten. Han räknade härvid på en resning till de fördrifna
fur-stames förmån; Franz Karl af Sachsen-Lauenburg, en af de landlösa furstar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
