Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf I Sydtyskland. — Slaget vid Lützen (1632)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försuruma att ställa sig sjelf i spetsen för dessa sydtyska riksstäder ocli furstar,
som blott afvaktade hans ankomst? I dem väntade honom bundsförvandter
af helt annat slag än Böhmens hemvändande emigranter eller de tvetydiga i
Nordtyskland, som han vunnit med luntan vid kanonen. När han nu i stället
sände den tvetydigaste af dem alla i öppet krig mot kejsaren och så slet sista
bandet mellan Ferdinand II och hans i det längsta trogne protestantiske vasall,
var det ju ett schackdrag af politisk klokhet: han gjorde dermed deras
brytning blott så mycket oläkligare. Och i vester vid Rhein, ej i öster vid Donaa
öppnade sig rätta fältet för underhandlingar med de europeiska makterna;
här kunde de oafslutna förbunden kanske komma till stånd; härifrån kunde
han tygla bundsförvandten vid Seine, som han kände för väl för att ej veta,
att han nu skulle söka begagna hans seger för sina syften. Derför till Rhein!
Kanske föresväfvacfe det honom i dessa stora ögonblick, att rätta vägen till
Wien för honom låg öfver Mainz och Munchen.
Det var ingen ny tanke för Gustaf Adolf att förlägga kriget till ligans
länder. Han hade en gång rådt Friedrich V dertill; lian hade gladt sig, när
Mansfeld och Braunschweig följt rådet. Nu lågo prelatfurstarnes områden
öppna för honom sjelf. Han behöfde blott gå öfver Thöringerwald, så var
han i hvad han brukade kalla »die pfaffengasse», hela denna rad af andliga
stater, som sträckte sig från dess fot utmed Main och Rhein bort till
Voge-serna: Wärzburg och Bamberg, hvarmed i norr abbotsstiftet Fulda
sammanhängde, de tre kurfurstendömena vid Rhein, Mainz, Köln och Trier, och längre
ned i söder biskopsdömena Worms och Speier. Allt detta, Tysklands
härligaste land, låg nu ett lätt byte för hans fot. Han skyndade att taga det i
besittning.
Hvem känner ej den svenska härens marsch från de sachsiska slätterna till
stränderna af Rhein? Det var triumftåget efter det vunna slaget. I sista
dagarna af september 1631 höll Gustaf Adolf sitt intåg i det protestantiska Erfurt,
som med glädje hyllade honom i stället för sin katolske herre, kurfursten af
Mainz. Derifrån gick tåget i två kolonner öfver Thiiringerwald; i ilmarscher,
nattetid vid fackelsken, förde konungen sjelf den ena öfver höjdkammen
genom Ilms trånga dal. Från de dunkla, allvarsfulla barrskogarna deruppe, som
återkallat bilden af det nordiska hemlandets natur, steg så bären ned i den
leende Maindalen, der ett nytt och ovant skådespel mötte: riddarborgarna på
toppen af vinkransade höjder, de rika klostren, de stora, idoga städerna med sina
domer, allt visade, att Sydtyskland begynt. Midtvägs mellan Östersjön och
Alperna gick marschen framåt på den gamla bär- och handelsgata, som förbinder
Elbes område med Rheius. Schweinfurt var här den första protestantiska
riksstad, som helsade befriaren; till lön stiftade han det gymnasium, som änna
består. Derefter ryckte lian in i det katolska WUrzburg, hvars furstbiskop
knapt hunnit rädda sig genom flykt; hufvudstaden gaf sig utan svärdslag,
men Marienberg, det starka fästet på klipphöjden öfver Main, togs först några
dagar derefter med storm. Ofantliga byten föllo här i segrarnes hand. Hvem
erinrar sig ej berättelsen om, huru plundrarne med sina hattkullar mätte guld-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
