Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Afsättningskriget mot August II. 1702—1706 - Kriget mellan Karl XII och tsar Peter. 1701—1709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 SVERIGES STORHETSTID. 1611 —1718. — KARL III. 1697—1718.
•
sitt svärd mot Ryssland för att krossa det och räknade som förr på seger.
Han skulle likväl pröfva inom kort, att det vuxit uti styrka och blifvit en
fiende, som ej lät sig öfvervinnas.
Kriget mellan Karl XII och tsar Peter. 1701—1709.
Striden em fliterejöprovinseni». — Petersburgs enliggning. — Slaget Tid Gemiuerthef, 16 jnll 1765.
— Karls tigmet Ryssland. — Slaget Tid Holeftsin, 4 jnll 1708. — Tiget till Ukraine. — Slaget rid Psltavs,
28 jnni 1709. — Flykten till Bender.
De år, under hvilka Karl XII sökte sin egen ära och Sveriges trygghet
uti sitt polska krig, användes af hans farligaste fiende, tsar Peter, for att
lägga grund till Rysslands makt vid Östersjön. Icke på en punkt och med
alla sina stridskrafter inföll han på det svenska området. Minnet af
nederlaget vid Narva var ännu hos honom och hans folk för lifligt, att han skulle
vågat att i ett stort och afgörande fälttåg sätta framtiden på spel, och han
manades så mycket mera till en klok forsigtighet, som hans ställning var
osäker inom Ryssland sjelft, der ett farligt motstånd rörde sig mot hans
reformatoriska planer. Han föredrog derför att draga kriget ut på längden,
att angripa fästningarna en och en, att härja landet vidt och bredt, genom
mindre ströftåg utmatta svenskarne och småningom vänja sina odisciplinerade i
horder vM en ordentligare krigföring. Hvad allt detta kostade i folk och
penningar, brydde honom föga. Men under det att han och hans ryssar af
svenskarne lärde sig krigets konst, gjorde han allt, hvad göras kunde, för att hålla ,
Karl XII aflägsnad i Polen, underblåste derigenom partiernas kamp och
sträckte med Patkuls hjelp det ryska inflytandet till stränderna af Weichsel.
De trupper, som Karl XII vid sin marsch åt söder qvarlemnat för ått
försvara Finland och Östersjöprovinserna, utgjorde minst 30000 man, hvanf i
likväl mer än hälften var förlagd som garnison i de många gränsfastningarna. |
Dertill kommo 4 000 till 5 000 man i Kurland, lemnade till skydd mot polska
anfall från Litauen. Alla dessa försvarskrafter voro från början otillräckliga,
och ställningen försämrades efter hand, emedan moderlandet kunde lemna
blott ringa hjelp till nödens lindrande och till fyllandet af luckorna i de
tappres led. Att skjuta skulden derför på lojheten eller pligtförsummelsen
hos det hemmavarande rådet är knappast enligt med den stränga rättvisan.
Felet, om något sådant fans, låg hos Karl XII sjelf, som för sitt polska krig
och dess politiska ränker tog i anspråk så mycket af fäderneslandets folk
och penningar, att för fyllandet af andra kraf knapt någonting blef öfrigt
Svagheten i stridskrafter var emellertid ej ensam anledningen till våra olyckor i
Östersjöländerna. Den stundom mindre goda ledningen af de trupper, som
funnos, hade äfven sin skuld. Plan och sammanhang saknades uti det hela,
och de olika befälhafvarne voro ej alltid af Karl XII valda med tillbörlig
hänsyn till vigten af den post, som blef dem anförtrodd. De voro utan tvifrd
alla tappra män, i stånd att utföra enstaka lysande bedrifter; men om man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
