- Project Runeberg -  Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria /
3

(1895) [MARC] [MARC] Author: Sigfrid Wieselgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledande översikt - I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven under det han led sitt straff, borde utgöra föremål för den vård,
han tydligen så väl behöfde, och man erkände, att samhället, äfven om
det ej genom strafflidandet mäktade rätta hans onda vilja, så räddande
honom från ytterligare fall, dock borde känna sig förpliktadt att på det
sorgfälligaste under strafftiden från honom fjärma allt, hvarigenom han
kunde än vidare försämras, undergräfvas, fördärfvas. Så kräfde hans
människorätt. Och denna måste aktas; hänsyn till religion, rättsmedvetande
och samhällets egen själfbevarelse föreskref det. Att än vidare lämna
den rätten utan afseende skulle vara ett samhällets medvetna
grundlagsbrott, hvilket ovillkorligen på ett eller annat sätt måste straffa sig själft.

Det finnes heller icke något land i hela den odlade världen, som
ej från sagda tid gripit sig an med försöken att från denna utgångspunkt
lösa problemet om ett tillfredsställande enande af straffverkställighet och
fångvård. Nittonde seklet har häråt ägnat ett djupgående och allvarligt
arbete. Man har med fängelset, med de däruti verkställda
frihetsstraffen funnit sig böra ersätta de gamla med vedergällnings- och
af-skräckningsteorierna förbundna straffmedlen; man söker i användning af
ensamhetsfängelset åstadkomma både den kännbara tukt, med hvilken
straffet alltid bör vara förenadt, och det aflägsnande af dåliga inflytelser,
förutan hvilket den fallnes återupprättelse, mänskligt att döma,
omöjliggöres och hans människorätt kränkes. I olika länder har man i olika
mån utsträckt användningen af detta straff. Men öfverallt där det i
sagda syfte anlitas, vitsordar det vår tidsålders ädla sträfvan att ej
mindre, med erkännande af mänsklighetens gemensamma blodsband,
räcka brodershanden till de förvillade och fallna, än äfven hos dessa
söka utveckla det drag, i kraft af hvilket äfven de äga instämma i det
anförda, visserligen lyftande men ock djupt ansvarsfulla: »Ty vi äro
ock Guds släkte!»

*     *
*


I.


I äldsta tider kände icke våra svenska samfundsförhållanden fängelset
såsom straffmedel. Straffet var bland de fria männen i grunden blott
skadeersättning; man kunde visserligen, där man fann sig förorättad,
välja att med väpnad hand skaffa sig upprättelse, men den togs icke
såsom straff utan såsom hämnd. Skulle sådan förekommas, skedde det
genom förlikning, vanligen grundad på åtagande att ersätta tillfogad
skada. Sitt första erkännande vinner ock samhällets straffrätt med

uppgiften att vid utbruten oenighet eller fejd å häradstinget medla
mellan parter. Så småningom vidgas gränserna för denna rätt. Den
bemyndigar samhället att anställa rannsakning med och under tiden
förvara en anklagad, den ålägger förvisning, förlust af egendom eller böter,
den ställer till och med lif, lem och arbetskraft till den förorättades
förfogande. Med rätten att rannsaka kan ock fängelset sägas vara gifvet.
Men »bolfast man» finge icke »i häktelse» sättas, därest han ej vore

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 14:14:43 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/wsfangelse/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free