Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. «Barndomsvänner»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som sagdt, jag kan icke med bestämdhet påstå att
detta varit fallet vid »Barndomsvänner», men såväl i
romanen, sådan den nu föreligger, som i två tidigare utkast finnas
ställen, hvilka antyda det. Jag afser främst reflexionen i
femte kapitlet (I, s. 84 <5f.) öfver tidsandan samt några
hänsyftningar åt språkfrågan, inskjutna i utkasten, men sedermera
strukna, och i själfva värket af föga betydelse för det hela.
Den första af «Barndomsvänners» tre versioner är
ansenligt kortare än den definitiva. Den börjar med ett kapitel, som
sedermera utgått, men som återfinnes först i «I förbindelser»,
sedan i «Lille Karl», under rubriken «En söndagsförmiddag».
Därpå följer bokens nuvarande första kapitel, ungefär lika
redigeradt, blott kortare och sämre, vidare i tredje kapitlet
en utförlig skildring af residensstaden med dess ämbetsvärk
och öfriga institutioner, mycket väl tecknade (den återfinnes
i «Marin och Genre«), samt af skolgosselifvet. Emil Öhm —
det är hjältens namn — och hans vän Tudde Randers (först
benämd Kajander, sedan i slutredaktionen Syberg) fästa sig
vid Sigrid Willborg (sedan Walborg) under en lektion i
flickskolans gymnastiksal, som de fatt tillåtelse att öfvervara.
Utfärden, skridskoåkningen m. m. skildras som i romanen.
Emil far för sin raskhets skull binamnet Alcibiades, och är
en mäkta stor matematiker. Han blir student, förlofvar sig
med en viss Amanda Ek, som försvunnit ur romanen, och
slår upp emedan hennes ortografi är honom altför klen. Ett
försök att fa in språkfrågan göres genom att låta Tudde bli
fennoman, men motivet utföres icke vidare. Förhållandet till
Sigrid är i början detsamma som i boken.
Kyrkogårds-scenen förekommer i en med bokens öfverensstämmande
redaktion, men anger sig vara skrifven i annat sammanhang
och sedermera inflickad i berättelsen — hvilket är intressant,
emedan det förklarar dess (af Neiglick i hans kritik, hvarom
mera nedan, särskildt framhållna) något lösa sammanhang
med hela förhållandet i öfrigt. Den har som titel haft «Den
timliga kärleken hos den eviga». — Kapitlet om det rummel,
Emil råkar på när han redan är förlofvad, är i utkastet
vidlyftigt och osmakligt utfördt, och slutar i en scen, som far
fram en sentimental medömkan med ett af samhällets olycks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
