Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppfångade i flykten ett af An mot honom kastadt
spjut samt slungade det blixtsnabbt tillbaka mot
afsändaren, hvilken skulle varit räddhingslöst
förlorad, så vida ej det hela skötts som lek och han
således var beredd på hvad som komma skulle.
Medan dessa lärospån aflades, ljusnade
visserligen An Skyttes ansikte, men han syntes dock
ej vara fullnöjd. Han kastade till Arnliot en
stridsyxa och fattade själf ett svärd, hvarpå de började
fäkta. Här gälde det pareringens svåra konst,
hvari Arnliot visade sig vara fullärd mästare. Men
ännu var hans fostre icke nöjd. Han gaf Arnliot
svärdet och stälde sig själf med ¿yggen mot sölen
samt lät honom fäkta ensam. Först ropade An: jag
ser endast ett svärd skimra i solljuset, men strax
därpå: jag ser två — tre — fyra. Arnliot fortsatte
att fäkta i luften, och efter en stund kom det
motvilligt från Ans läppar: nu såg jag fem svärd,
samt till sist: nu glänste sex gnistrande skarpa
klingor för mitt öga. Arnliot lät sitt svärd sjunka;
An gick fram till honom, lade sin hand på hans
skuldra och sade:
— Hvad du nu gjort kunde endast en man
förut göra — Olof Tryggvason. Större heder än
af dig som idrottsman kan ingen fostre få.
Det var första och enda gången An Skytte
rosat Arnliots vapenskicklighet.
Arnliot omfamnade och tackade honom för
allt hvad han lärt sin skyddsling.
Det var icke att undra på, att Arnliot med en
dylik lärare hade satt sig ett högt mål före.
Redan för länge sedan hade han faststält den före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
