Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nu, Arnliot, kan du väl ej tvifla på Odins
konst ? —
Samma dags kväll sutto de som vanligt och
samspråkade, sedan de slutat sin nattvard.
Arnliot sade:
— Kom hit, Dag, skall jag säga dig
någonting, som du helt visst aldrig skall glömma.
Dag gick fram till honom, gled ned på knä
och intog sin älsklingsställning, när han ville
lyssna uppmärksamt till hvad Arnliot brukade
berätta om Miklegårds under och Gårdarikes många
städer. Han stödde hakan mot handen och lät
armbågen hvila mot Arnliots knä samt såg upp i
hans ansikte.
— Jag har alltid älskat barn, Dag, och vet
du hvarför? Därför att barn, om de rätt
behandlas, vanligen äro goda till sinnelaget. Man ser,
huru deras ansikte lyser af okonstlad vänlighet,
huru deras små ben tjänstvilligt sättas i rörelse,
när en vän begär, att de skola uträtta någonting,
huru deras små händer tacksamt och gladt
mottaga den minsta gåfva.
Och deras ögon sedan! Du är själf ett barn,
Dag, och därför kan du ej se såsom jag ser.
Deras ögon skifta i ett ljus af oskuld, förstånd och
mildhet. De likna en källa, som ingenting grumlat.
Barnen äro mycket bättre än de vuxna
människorna. Och dock blifva de, medan de växa
upp, alldeles lika de äldre. En dag, förr eller
senare, förändras deras anlete: dragen hårdna,
munnen blir trotsig, ögat grumladt, och man läser
däri rädsla, lömskhet, hat eller högfärd. Det är,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
