Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Några minnen från Sardinien, af Oscar Montelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA MINNEN FRÅN SARDINIEN.
17
jag till svar endast en förvånad blick och den upplysningen, att
staden naturligtvis icke hade någon egen tidning.
Det språk, som talas på ön, har mycket större likhet med
latinet än med den nuvarande italienskan. Stundom kan en kortare
sats vara alldeles lik latinet, såsom t. ex. »Da mihi duos panes»,
»Columba mea est in domu tua», och många ord, som i italienskan
fått annan form eller ersatts med andra ord, hafva fullkomligt eller
nästan helt och hållet bibehållit den latinska formen: eras, deus, domu,
mensa. »God dag» heter ej >buon giorno», utan »bona dies». I
andra ord hafva endast v bytts ut mot b, och / mot d; i stället för
villa säger man bidda, och i stället för venire säger man benire.
Med anledning häraf har på sarderna tillämpats Scaligers ordlek:
Felices quibus vivere est bi&ere. .
Pluralisändelsen är -s liksom i latinet, ej det italienska -/.
Der-emot har sardinskan endast bibehållit två enkla tempusformer för
verberna: presens och imperfektum. På Sardinien har icke blott
såsom i Italien futurum gått förloradt, utan äfven perfektum har rönt
samma öde. Det förra ersattes, liksom i andra romanska språk, med
en omskrifning, hvilken emellertid i sardinskan bibehållit en ovanligt
ålderdomlig prägel. För att uttrycka »jag skall skrifva» eller »jag
skall läsa», säger man hap’a scriri, hapya liggiri, »jag har att skrifva»
och »läsa». Vi veta, att italienskan och franskan bildat sina
motsvarande former på liknande sätt, men utvecklingen har der gått
längre. Det italienska amerö har kommit från ett amarö, och detta
från amar ho.
På Sardinien, liksom annorstädes, kan man med lätthet urskilja
flere olika dialekter. Några af dem äro mera ålderdomliga och stå
närmare latinet än andra.
För att gifva en föreställning om dialekten i trakten kring
Cag-liari, meddelar jag här efter La Marmora bönen »Fader vår» på
<ienna munart:
»Babbu nostu, qui ses in celu. Siat sanctificadu su nomini tuu.
Bengiat a nos su regnu tuu. Siat facta sa voluntadi tua, comenti in
<jelu, et aici in terra. Su pani nostu de ogni di dainos-iddu hoi, et
perdonanos is peccadus nostus, comenti nos aterus perdonaus a is
de-pidoris nostus. Et nè nos lassis arruiri in sa tentationi; sinö
libera-nos de mali. Amen.»
Klädedrägten på Sardinien har mycket af intresse att bjuda på,
men då jag ej kan med bilder och färg förtydliga saken, lönar det sig
icke att försöka en beskrifning. Jag vill blott nämna, att i männens
<irägt äro svart och hvitt de förherskande färgerna; deras svarta
baretta är en ättling i rätt nedstigande led af den phrygiska mössan.
Ymer 1883, h. 1. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
