Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fördjupningarna i golfstenama. På denna lades trumman, sedan den
blif-vit fuktad, och trumpinnen. Ändtligen kom angekokken fram. Han gick
som i drömmen, utan att se hvarken till höger eller venster, satte sig på
skinnet och stälde trumman och stenen litet närmare till rätta. Det långa
håret bands tillsammans baktill, och en rem trycktes ned öfver pannan.
Mannen, som hade tillredt sälskinnsremmen, bakband nu angekokken från
handlofvama upp till armbågen och snörde så hårdt till, att händerna
blefvo alldeles blåa. Härunder stönade och pustade angekokken svårligen.
Alla kröpo nu upp på britsarna, och lamporna släcktes. Strax
frammanades andarna med ropet »Goi, goi, goi, goi!» än af en stämma, än af flere,
än från ena kanten af rummet, än från den andra. Under tiden stönade
och suckade angekokken fortfarande. Plötsligt började skinnet framför
ingången att rassla, som om det blifvit satt i rörelse af en stark vind. Nu
blef det oväsen och ljud af flere slag: rasslande, skrapande, susande,
bultande — än ljöd det som af lokomotiver, än som i maskin verkstäder, än
som af stora, flygande varelser. Under det förfärligaste larm, skakades
stundom britsen och fönsterkarmen. Än hörde man angekokken, som om
han ansattes af ett öfvermäktigt väsende, stöna, sucka, klaga, skrika, qvida,
hviska; än hörde man anderöster, somliga grofva, andra späda, läspande
eller pipande, andra åter med ett djefvulskt, hånande, skallande skratt.
Rösterna kommo än ofvanifrån, än under jorden, än ljödo de från ena
ändan af rummet, än hördes de utifrån eller från dörrgången. Rop af »hoi,
hoi» förlorade sig som i det aflägsnaste fjerran. Med utomordentlig
färdighet behandlades trumman, i det den ofta gick rundt om huset; i synnerhet
dröjde den länge öfver mitt hufvud. Till trumman ljöd ofta dämpad sång,
såsom från underjorden. Stundom hördes vacker qvinnosång från
bakgrunden. Efter ett örondöfvande larm kom slutligen det gräsliga odjuret
Amortortek in. Det har svarta armar, och enhvar som kommer att
vidröra det, blir svart och måste dö. Det gick med tunga steg omkring i
rummet och på britsen och vrålade: »amo, amo». Alla flydde till de
aflägsnaste hörn på britsen, af fruktan för att odjuret skulle röra vid dem.
Det höll sig i synnerhet till mig, vrålade i mitt öra och sökte att rycka
skinnet, hvarpå jag satt, undan mig för alt få mig bort i en af vråarna till
de andra. Efter detta odjur kom ett annat, som skrek som en räf. En af
andarna förklarade, att det luktade, som om kablunakker (europeer) vore
till städes, och frågade omständligt om oss. För öfrigt förstod jag intet af
andarnas språk. Värden, Kutuluk, frågade mig nu — sannolikt på
uppmaning af andarna — om jag icke vore trött för aftonen, i hvilket fall man
kunde vänta med resten till en annan afton. Då konsterna hade varat en
hel timme, och det var qväfvande varmt i huset, kunde jag ej neka, att
jag var trött, hvarför anden underrättades härom. Den kunde emellertid
icke så fort rycka sig lös. Återtåget varade länge, men var icke så
larmande som inträdet. Efter en stunds förlopp frågades, om man nu finge
tända lamporna, hvarpå angekokken med sin naturliga stämma svarade,
att hans ande ännu vore qvar. Frågaren hade antagit, att andarna gått,
»eftersom trumman ej ljöd mera», hvartill angekokken svarade, att någon
måtte hafva rört vid trumman, då anden icke ville trumma. Snart började
dock trumman åter, och anden aflägsnade sig under ett bortdöende larm.
Lamporna tändes, och allt stod och satt såsom innan föreställningen.
Angekokken satt, badande i svett, på samma ställe som förut; hans händer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
