Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En resa i Guatemala, af Gustaf Eisen. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Längs plank och murar solade sig alnslånga ödlor, grå och
spräckliga likt marken, nästan snarlika små krokodiler.
Då jag återkom från min forskningsfärd i staden, var tiden nästan
inne för bantågets afgång. Jag hade bref till Colonel Stewart, en af
de förnämsta tjenstemännen, och han emottog mig väl både med
råd och dåd, det senare i form af vin och apelsiner, hvilket ej var
att förakta i värmen. Han berättade, att under de tre eller fyra år
han vistats i San José, hade han nästan aldrig satt sin fot i sjelfva
byn. Den vore allt för ohelsosam, och ett enda besök kunde lätt
ådraga en feber, hvilken ej sällan hade dödlig utgång. Nästan hela
den låga kusten vid Stilla hafvet är lika ohelsosam. Stranden är
nämligen städse något högre än det bakom liggande landet, hvilket
till följd häraf är öfverfvldt af laguner och vattenpölar, drifbänkar
for febrar och andra sjukdomar. Längre in i landet är klimatet
der-emot förmånligare, och på sluttningarna af bergen, vid 2- till 3,000
fots höjd, kan det till och med anses särdeles helsosamt.
Men samma orsaker, som frammana miasma och feberämnen,
frambringa äfven den underbaraste växtlighet, om hvars make man i
norden ej ens kan drömma. Redan- från fartyget ses den jättelika
urskogen sträcka sig ända ned till hafsbrvnet och derifrån bilda en
enda ogenomtränglig massa, så långt ögat kan nå, nästan upp till
vulkanernas toppar. Blott vid sjelfva stranden synas de snörräta,
endast i toppen greniga stammarna; längre bort är allt likt ett
böljande haf af trädkronor sammanbundna med slingerväxter. Genom
denna urskog förde jern vägen oss upp mot bergen, och allt eftersom
vägen höjde sig, förändrades äfven utseendet af skogen.
Efter tre timmars förd, hvilka kanske voro de angenämaste jag
någonsin tillbragt — en förd genom en ständigt sig förändrande tafla,
der hvaije tumsbredd var beundransvärd och en tafla för sig —
hunno vi omsider till Escuintla. banans ändpunkt och halfvägs till
Guatemala.
En någorlunda hygglig jernvägsstation med tak af jernbleck var
naturligtvis förd från Californien, och utländskt var allt, som hörde
till densamma. Min reskamrat, som förr varit i Guatemala och
följaktligen kände till ställningar och förhållanden, gick genast upp i
staden för att skaffa »mozos> eller folk för att bära våra saker till
hotellet. Efter närmare en timmes tid, under hvilken jag väntade
omgifven af våra koffertar, kom han ändtligen tillbaka, följd af ett
halft dussin infödingar, mera pojkar än män. Det var nästan
omöjligt att få dem att bära någonting. Troligen var det något helgons
födelse- eller namnsdag, ty på alla våra uppmaningar svarades: »Hoy
no trabajo», »i dag gör jag ingenting». Troligen ansågo de äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
