Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Döden är lätt.
Till hvad nytta är lifvet?
Att dö är att hvila.
Häruti, liksom uti flere andra af deras egendomliga sånger, ligger
hela deras lefnadsvishet, och deras pessimistiska religiösa känslor
kunna knappast lättare läggas i dagen än i dessa korta strofer. Detta
lifvet bestod allt igenom af en strid på lif och död emot synliga
och osynliga fiender, och denna kamp forsättes efter döden i det
nya landet af dem, som en gång lyckligt och väl framkomma dit
och ej duka under eller tillintetgöras i striden emot alla de onda
makter, som mötte på vägen till Mbulu eller Ndengeis rike. Det
fanns ingen ljuspunkt i deras världsåskådning eller i deras
förhoppningar med afseende på lifvet efter detta, utan allting var baseradt
på den mest brutala materialism och på en ständigt fortgående kamp
emot fiender.
Lifvet i Ndengeis rike var enligt Fidjiboarnes åskådningssätt i
det allra närmaste liknande tillvaron här på jorden, där såväl goda
som dåliga menniskor mötas, och detta var enligt deras åsikt det
mål, hvartill alla borde sträfva, men dit ej alla kunde komma.
Den yttersta vestra udden af Vanua Levu ansågs vara den plats,
hvarifrån andarne begåfvo sig på sin vandring till Mbulu. På ej
synnerligen långt afstånd från denna udde stod en enstaka höjd,
kallad Takivelayawa. Här var en hviloplats för andarne, innan de
hunno fram till den nyss omskrifna udden. Då de kommo i
närheten af denna udde, kastade de, enligt Fidjiboarnes ortodoxi, »anden
af en hvaltand emot anden af ett pandanusträd», i akt och mening
att med hvaltandens ande träffa pandanusträdets ande. Det kan ju
ej nekas, att detta låter litet egendomligt för våra öron, men
Fidjiboarnes tro var, att allting hade en dubbel tillvaro, en materiell
och en andlig — äfven tingen, och däraf förklaras lätt, att de ej
sätta annat än anden af en hvaltand i handen på en så spirituell
varelse som »jaget» efter döjlen. Denna hvaltand hade alltid blifvit
placerad i materiell måtto i den dödes hand på så vis, att den vid
likets begrafning blifvit instucken i dess hand. Sedan han lyckats
träffa »pandanusträdets ande», steg han därefter upp på höjden, för
att därstädes afvakta ankomsten af sin hustrus eller sina hustrurs
andar. Dessa läto ej synnerligen länge vänta på sig, då det alltid
var sed i Fidji, att en afliden mans hustru skulle strypas vid
mannens begrafning för att göra honom sällskap till Mbulu. Skulle den
på väg stadde anden vara en »ungkarlsande», kom det att för ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
