Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lerna, som i ortsnamnen på lev kvarlämnat spår efter sin vistelse
där, hafva under flera århundraden, ännu på Tacitus’ tid, bott i
dessa trakter; senare kommo sachsarna och slutligen danskarna,
som än i dag hafva landet i besittning. Enär kimbrer, teutoner,
ambroner med lika rätt kunna benämnas kelter som germaner,1
måste vi antaga, att före dem de till den keltiska
kimberstam-men hörande belgerna och ännu tidigare andra galliska folk bott
på den kimbriska halfön och öama mellan Sundet och Lilla Belt.
I det norska kustlandet voro förhållandena likartade, men detta
område blef först tämligen sent befolkadt från halföns södra delar,
först af ett fåtal djärfva våghalsar, som på lätta båtar foro utefter
kusterna och inträngde i fjordarna, längre fram åter, när
befolkningen väsentligen ökats i de södra trakterna, äfven af större
vandrareskaror, som gingo uppför floddalarna och öfverstego bergen. På
kongressen i Stockholm 1874 kunde Lorange2 icke angifva mera än
en enda »dolmen» i Norge, och den låg tätt intill den svenska
gränsen; och ej heller mer än 450 flintverktyg af icke arktisk typ,
under det att redan då voro såsom funna i Sverige kända mer än
60 000, däraf tre fjärdedelar, alltså hundra gånger så många
som i Norge, ensamt från landskapet Skåne.
Att de sista större invandringarna i Norge måste hafva ägt
rum under vikingatiden, men från Sverige, icke från länderna
utanför den Skandinaviska halfön, därutinnan lär väl en hvar
instämma med Arbo; till dem är att hänföra befolkandet af enskilda
dalar, såsom Numedalen och Österdalen, hvilkas invånare bland
alla norrmän renast bevarat de fomgermaniska raskaraktärema.
Men då hafva äfven till Sydeuropa germaniska vandringsskaror
framträngt, som, att döma af de i deras grafvar funna
hufvud-skålama och benen såväl som af ögonvittnenas öfverensstämmande
skildringar, voro af lika ren ras. Allt detta låter sig förstå, endast
om dessa vandringar utgått från ett land, som genom naturliga
skyddsvärn varit försäkradt mot inträngande af främmande
blod.
Äfven den förtjänstfulle norske forskaren, som kan stödja sig
på undersökningar af 20 000 individer, förelägger sig den frågan,
hvarest alla germaners » ursprungscentrum », som följdriktigt också * *
1 »Kelten und Germanen». Deutsche Zeitschrift II, It, 1900.
* 1. c. p. 235.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
