Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stelna till en enda solid massa, innehållande salt och is i en viss
bestämd proportion, hvilket man kallade ett kryohydrat. Dessa
hade ganska olika fryspunkter. Så t. ex. fann Guthrie, att
fryspunkten hos natriumsulfatets kryohydrat ligger vid—0,7° C, alltså
ganska nära hafsisens egen smältpunkt, medan däremot kryohydratet
af klornatrium smälter redan vid så låg temperatur som — 220 C.
Jag jämförde hafsisen med en bergart, sådan som t. ex. granit
hvaruti mineral af olika sammansättning finnas utskilda i fast
tillstånd bredvid hvarandra, och tänkte mig möjligheten, att kryohydrat
af olika salter afskilt sig uti isens massa vid hafsvattnets frysning
under polarvinterns köld likasom kvarts och glimmer en gång
utsöndrats i graniten. Då nu hafsis ånyo uppvärmes under den arktiska
sommaren till närheten af sin fryspunkt, borde kloridernas kryohydrat,
hvilka hafva lägre smältpunkt än de öfriga salternas, först segra eller
smälta ut ur ismassan, kvarlämnande till sist sulfatens och
karbona-tens kryohydrat, hvilka först afgifvas åt hafsvattnet vid isens
smältning under dess transport med polarströmmen till sydligare
breddgrader.
Denna förklaring är dock oriktig, eller rättare, den var så pass
riktig, som den kunde vara efter den tidens vetenskapliga
ståndpunkt, men icke efter nutidens. Man kunde då ej föreställa sig
möjligheten, att en fast kropp kunde existera såsom löst uti ett
annat fast ämne. Teorien om fasta lösningar utvecklades först 1893
af van’ t’Hoff. Själfva benämningen »fast lösning» tyckes ju
innebära en motsägelse. Och likväl är läran om fasta lösningar nu ett
viktigt kapitel af den fysikaliska kemien. Legeringarna af två och
flera metaller äro typer för dylika fasta lösningar, och hafsisen är
närmast att likna vid en legering. Ifall jag nu skulle begagna en
bild för att beteckna dess konstitution, skulle jag icke välja en
bergart, sådan som graniten, utan hellre jämföra hafsisens
konstitution med stålets.
Hafsisen är nämligen icke en blandning af ren is och
inneslutna saltkristaller utan utgör en lösning af fasta substanser, d. v. s.
salter, sådana som sulfat, klorider, karbonat m. m. uti en annan
fast substans, nämligen is. Stål är stelnadt järn med ringa kolhalt,
likasom hafsisen stelnadt vatten med svag salthalt.
När smält järn stelnar, afskiljes en förening mellan detta och
kol, som man kan flnna fint fördelad uti stålets massa. Men tillika
bildas andra föreningar af kol och järn, hvilka icke afskiljas vid
stelnandet utan förblifva upplösta uti järnet, och det är dessa upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
