Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men på Etiennes förslag var man genast färdig med att välja styrelse.
Han nämnde namn, de andra yttrade sitt godkännande genom att räcka upp
handen. Pluchart utsågs till ordförande, och till styrelseledamöter valdes
Maheu och Etienne själf. Stolarna flyttades, och styrelsen tog plats, och
man tittade ett ögonblick efter ordföranden, som försvunnit bakom bordet,
under hvilket han sköt in skrinet, som han inte hade släppt ifrån sig. När han
åter blef ledig, knackade han helt lätt med handen i bordet för att påkalla
uppmärksamhet. Sedan började han med hes stämma:
»Medborgare! .. »
En liten dörr öppnades, han måste afbryta. Det var änkan Désir,
som kom in köksvägen, med sex ölsejdlar på en bricka.
»Låt inte mig störa», hviskade hon, »när man talar, blir man törstig.»
Maheu tog brickan, och Pluchart kunde fortsätta. Han sade sig vara
mycket rörd öfver det vänliga mottagande, han fått af arbetarne i Montsou;
han bad om ursäkt för att han hade låtit vänta på sig, talade om sin trötthet
och sin sjuka hals. Därefter gaf han ordet till medborgaren Rasseneur, som
hade anhållit därom. Rasseneur fattade redan posto vid bordet alldeles bredvid
sejdlarna. En omvänd stol tjänade honom till talarstol. Han föreföll mycket
upprörd och hostade, innan han med full röst utslungade:
»Kamrater...!»
Hvad som utgjorde hans makt öfver grufvarbetarna, det var hans
lätthet att yttra sig, den godmodighet, hvarmed han kunde tala i timtal utan att
någonsin bli trött. Gester vågade han sig inte på, utan stod där tung och
småleende, dränkte dem, bedöfvade dem med sitt ordflöde, tills alla skreko: »Ja,
ja, det är mycket sant, du har rätt!» Men i dag kände han redan vid de
första orden en dof opposition. Också gick han helt varligt tillväga. Han
yttrade sig endast om strejkens fortsättning; han ville först knipa en applåd,
innan han angrep Internationalen. För visso förbjöde hedern att ge vika
för bolagets kraf; men hvilket elände, hvilken förfärlig framtid, om man måste
ännu länge hålla ut! Och utan att yttra sig för underkastelse, försvagade han
modet hos sina åhörare, visade, hur grufbyarna höllo på att dö af hunger och
sporde, hvilka de hjälpkällor voro, på hvilka motståndets anhängare räknade.
Tre å fyra vänner sökte att uttrycka sitt bifall, något som gjorde flertalets
kyliga tystnad och det småningom harmsna ogillande, hvarmed hans fraser
mottogos, så mycket mera märkbara. Misströstande om att åter kunna
vinna dem för sig, lät Rasseneur då hänföra sig af vreden och förutspådde
dem olyckor, ifall de läto förvrida hufvudet på sig af uppviglingar från utlandet.
Två tredjedelar af åhörarna hade förargade rest sig upp, och ville tysta ned
honom, eftersom han förolämpade dem genom att behandla dem som barn,
som inte kunde sköta sig själf va. Tagande klunk efter klunk ur ölsejdlarna,
fortfor han att tala under oväsendet och skrek högt, att den gök var för visso
ännu inte född, som skulle hindra honom från att göra sin plikt!
Pluchart stod alltjämt vid bordet, på hvilket han i saknad af ringklocka
knackade med knytnäfven, i den han med sin hesa röst upprepade:
»Medborgare... medborgare!...»
Ändtligen lyckades han åstadkomma en smula lugn, och församlingen,
tillspord därom, tog ordet från Rasseneur. De deputerade, som vid besöket
hos direktören hade representerat grufvorna, togo ledningen öfver de andra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
