Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han hade antagit den kalla tonen hos en, som helt enkelt är ett folkets ombud,
som af lägger räkenskap. Omsider fick han nu tillfälle att komma fram
med det tal, som poliskommissarien hade klippt af i Bon-Joyeux. Han
började med en häftig historik öfver strejken, hvarvid han lade an på den
vetenskapliga vältaligheten: fakta, ingenting annat än fakta. Först
uttalade han sin motvilja mot strejken: grufarbetarne hade icke velat strejken,
det var styrelsen, som hade utmanat dem med sin nya förtimringstariff.
Sedan erinrade han om deputationens första åtgörande hos direktören,
styrelsens hänsynslöshet och sedan, efter det andra hänvändandet till
direktören, dess sent omsider gjorda eftergift och de tio centimer, som styrelsen
gaf tillbaka efter att ha försökt att stjäla dem. Så var det nu stäldt. Han
visade med siffror, att reservkassan var tom, gjorde reda för användandet
af det sända understödet, urskuldade med några ord Internationalen,
Plu-chart och de andra, som icke kunnat göra mera för dem under sina
bekymmer om världens eröfring. Ställningen blef således dag för dag allt värre
bolaget afskedade folk och hotade att värfva arbetare i Belgien och
dessutom injagade bolaget skräck hos de svaga och hade lyckats förmå något
antal arbetare att återupptaga arbetet i grufvan. Han behöll sin entoniga
röst liksom för att lägga synnerlig vikt på dessa dåliga nyheter, han nämnde
hungern segerrik, förhoppningarna döda, och kampen hade nu nått modets
sista feberryckningar. Och utan att höja rösten slutade han sålunda:
»Det är under sådana omständigheter, som ni, kamrater, måste i kväll
fatta ett beslut. Är det er vilja, att strejken skall fortsättas, och hvad
ämna ni i sådant fall göra för att besegra bolaget?»
Djup tystnad sänkte sig från den stjärnströdda himmelen. Hopen,
som man icke kunde se, höll sig tyst i nattens mörker vid detta tal, som
snörde ihop deras hjärtan, och genom träden hördes blott dess förtviflade
suckan.
Men Etienne fortsatte redan i en helt annan ton. Det var icke längre
förbundets sekreterare, som talade, det var anföraren, det var aposteln,
sanningens budbärare. Kunde det verkligen finnas fega stackare, som ville
bryta sitt ord? Hvad? Skulle man ha förgäfves lidit under en hel månad,
skulle man med nedböjdt hufvud återvända till grufvorna, och det eviga
eländet börja på nytt? Vore det icke bättre att genast dö under försöket
att göra en ände på detta kapitalets tyranni, som svälte ut arbetaren? Att
alltid låta hungern kufva sig ända till det ögonblick, då hungern åter dref
de lugnaste till resning, var icke detta en dum lek, som icke kunde räcka
länge? Och han visade, hur man skodde sig på grufarbetarnas bekostnad,
hur de ensamma fingo bära krisernas olyckor och måste svälta, så fort
konkurrensens tvång minskade af kastningen. Nej, tariffen för förtimringen
kunde icke godkännas, däri låg endast en maskerad förknappning, man
ville bestjäla hvarje man på en timmes arbete om dagen. Denna gång var
det för starkt, den tid nalkades, då samhällets olycksbarn, drifna till det
yttersta, skulle skipa rättvisa.
Han stod stilla med armarna upplyfta. Vid ordet rättvisa skakades
hopen af en ihållande rysning och bröt ut i handklappningar, som rullade
fram med ljudet af torra löf. Röster ropade:
»Rättvisa, det är hög tid, rättvisa!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
