Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, ja, till grufvorna, till grnfvorna!»
Under hela tiden, han talade, hade Etienne sökt Catherine bland alla de
bleka ansikten, som sorlade framför honom. Hon fanns säkert icke där.
Men han såg hela tiden Chaval, som låtsade sig hångrina, medan han ryckte
på axlarna, förtärd af afundsjuka och färdig att sälja sig för en smula af
denna folkgunst.
»Och om det finns spioner bland oss, kamrater», fortsatte Etienne, »så
må de akta sig, vi känna dem... Ja, jag ser kolbrytare från Vandame,
som icke ha gått ifrån sin grufva...»
»Är det mig, du menar?» frågade Chaval med morsk min.
»Dig eller någon annan... Men eftersom du yttrar dig, så borde du
begripa, att de, som äta, ha ingenting att skaffa med dem, som hungra.
Du arbetar i Jean-Bart...»
En spefull röst af bröt:
»Åh, han arbetar!... Han har en kvinna, som arbetar för honom.»
Blossande röd, drog Chaval till med en svordom.
»Det var väl fan, är det förbjudet att arbeta?»
»Ja», skrek Etienne, »när kamraterna lida nöd för allas väl, då är det
förbjudet att egoistiskt och fegt ställa sig på arbetsgifvarnes sida. Om
strejken hade varit allmän, skulle vi ha varit herrar långt före detta ... Hade
i Vandame en enda man bort fara ned, när arbetet var inställdt i Montsou?
Det skulle bli knalleffekten, att arbetet afstannade i hela trakten, hos herr
Deneulin lika väl som här... I Jean-Bart-grufvan är det bara förrädare,
hör du, ni ä* allesammans förrädare.»
Omkring Chaval blef hopens hållning hotfull, knytnäfvar höjdes, och
hot började att mumlas: Ned med honom! Han blef likblek. Men i sitt
ursinniga begär att triumfera öfver Etienne fick han en tanke, som återgaf
honom modet.
»Hör mig! Kom i morgon till Jean-Bart, så få ni se, om jag arbetar
... Vi förena oss med er, man har skickat mig att säga er detta. Man måste
släcka eldarna, maskinisterna skola också strejka. Så mycket bättre, om
pumpverken stanna, vattnet skall fördärfva grufvorna, allt blir totalt
för-stördt!»
Nu fick han i sin tur ursinniga applåder, och själfve Etienne var
öfver-flyglad. Talare efterträdde hvarandra på trädstubben, gestikulerade i
oväsendet och kommo fram med vilda förslag. Det var trons vanvettiga utbrott,
otåligheten hos en religiös sekt, som, trött att vänta på det utlofvade undret,
beslöt sig för att ändtligen framkalla det själf. Hufvuden, som hungern
beröfvat all tanke och besinning, sågo rödt, drömde om brand och blod midt
i glorian af en apoteos, hvarur den universella lyckan steg upp.
Man knuffades och trängde på, hustru Maheu fann sig stå bredvid sin
man, och bägge två, som icke längre ägde sitt sunda förnuft och rycktes med
af den tysta förbittring, hvaraf de hade plågats under månader, yttrade sitt
bifall åt Levaque, som bjöd öfver alla andre genom att fordra ingeniörernas
hufvuden. Pierron hade försvunnit. Gubbarne Bonnemort och Mouque
pratade båda på en gång, yttrande något oredigt och våldsamt, som ingen
kunde uppfatta. På skoj skrek Zacharie, att man borde rifva ned kyrkorna,
medan Mouquet med sitt bollträ i handen slog därmed mot marken bara för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
