Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förbi här ett par gånger förut. Det ser ut, som om det skulle gå rent på tok,
ty nu äro de herrar i trakten.»
Hon lät hvarje ord komma helt varsamt och spejade i de andras ansikten
efter den verkan, de gjorde; när hon märkte allas förfäran, deras djupa ångest
för detta möte, skyndade hon sig att sluta med:
»Ack, det patrasket, det patrasket!»
När Négrel såg, att det var för sent att stiga upp i vagnen och hinna
fram till Montsou, befallde han kusken att skyndsamt med vagnen köra
in på gården, där ekipaget stod dold t bakom ett lider. Han band själf sin
häst, som en gosse hade hållit, inne i detta lider. När han kom tillbaka
till fruntimren, fann han sin tant och de unga flickorna alldeles utom sig
och färdiga att gå med bondhustrun, som föreslagit dem att ta sin tillflykt
in till henne. Men han förmenade, att de voro säkrare här i ladugården;
säkert skulle inte någon söka dem här i höet. Inkörsporten slöt emellertid
till mycket illa, och den hade sådana springor, att man mellan dess
maskstungna bräder kunde ha utkik åt landsvägen.
»Seså, mod nu!» sade han. »Vi skola sälja våra lif dyrt!»
Detta hans skämt endast ökade de andras fruktan. Oväsendet tilltog,
ännu kunde man icke se något, och på den öde vägen tycktes en stormvind
blåsa, lik dessa plötsliga vindstötar, som gå före de stora ovädren.
»Nej, nej, jag vill inte se något», sade Cécile och kröp ned i höet.
Mycket blek och uppbragt mot dessa människor, som nu förstörde ett
nöje för henne, höll fru Hennebeau sig bakom de andra, kastande sneda och
förargade blickar. Lucie och Jeanne darrade af fruktan, men hade dock
lagt ögat till en springa, ifriga att inte gå miste om något af skådespelet.
Det åsklika dånet nalkades, jorden darrade. Jeanlin galopperade i
spetsen och blåste i sitt horn.
»Fram med parfymflaskorna, det är folkets svett, som tågar förbi»,
hviskade Négrel, som trots sina republikanska tänkesätt gärna med damerna
gjorde sig lustig öfver packet.
Men hans kvickhet försvann spårlöst i denna orkan af vilda åtbörder
och rop. Kvinnorna blefvo synliga, nära tusen kvinnor, med fladdrande
hår, som bragts i oordning genom språngmarschen, med trasor, som lämnade
huden blottad, nakna former hos honor, som voro trötta på att ge lifvet
åt utsvultna foster. Några af dem höllo sin unge på armarna, lyfte upp
honom, svängade honom som ett sorgens och hämndens banér. Andra, de
yngre, med amazoners svällande barm, svängde påkar, medan de gamla
kvinnorna, förfärliga att skåda, tjöto så vildt, att senorna på deras magra halsar
tycktes färdiga att brista. Och sedan kommo männen rusande, tvåtusen
ursinniga varelser — tågpojkar, kolbrytare, väglagare, en kompakt massa,
som rullade som ett enda block, hoppackad, hopträngd, så att man icke
kunde urskilja hvarken de urfärgade byxorna eller de söndertrasade
ylletröjorna, som alla smälte ihop i samma smutsiga, jordfärgade enformighet.
Ögonen glödde; man såg bara de svarta munnarnas svalg, när de sjöngo
marsel jäsen, hvars strofer försvunno i ett oredigt rytande, som ackompanjerades
af träskornas smällande mot den hårda marken. Öfver allas hufvuden, bland
alla de järnspett, hvarmed hopen var späckad, stack upp en yxa, som bars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
