Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig till för att betala hennes räkningar, då hennes spelvinst aldrig
räcker? »
»Nej.»
»Till Delcambre.»
»Delcambre, generalprokuratorn, den långa, torra karlen, som är
så gul och så stel. . . Åh, dem skulle jag gärna vilja se tillsammans!»
Och helt muntra och uppspelta skildes de med en kraftig
handtryckning, sedan Jantrou hade påmint Saccard om, att han skulle ta
sig den friheten att snarligen besöka honom.
När Saccard blef ensam, kände han sig å nyo lockad af det
högljudda larmet från börsen, hvilket dånade ihållande som tidvattnet,
när det åter slår mot stranden. Han hade vikit om hörnet och gick
nedför rue Vivienne, på den sidan af torget, som i följd af frånvaron
af kafeer tar sig allvarligare ut. Han gick förbi handelskammaren,
postkontoret och de stora annonsaffärerna, allt mera och mera bedöfvad
och feberhetsad i mån efter som han närmade sig hufvudfasaden, och
när han kunde se pelarraden snedt från sidan, stannade han åter, liksom
om han ännu icke ville afsluta sin rond kring kolonnaden och sitt ifriga
kringrännande af densamma. Här på denna breda gata röjde sig ett
brokigt och rörligt lif : en ström af kunder fyllde kaféerna, i konditorns
butik var det alltid folk, utanför skyltfönstren skockade sig skådeslystna.
Och i de fyra gatukorsningarna i de fyra hörnen tycktes strömmen af
droskor och fotgängare växa i ett intrassladt virrvarr. Men hans ögon
voro fästa på den höga trappan, där de svarta bonjourerna ilade fram i
solskenet. Plötsligt fick han syn på frimäklaren Massias, som rusade
utför trappan, allt hvad hans ben förmådde, och hoppade upp i vagnen,
hvars kusk satte hästen i galopp.
Saccard kände, hur hans händer knöto sig. Han ryckte sig lös med
våld, vek af in på rue Vivienne, gick tvärs öfver den för att komma till
hörnet af rue Feydeau, där Busch bodde. Han kom ihåg det ryska
brefvet, som han skulle laga, att han fick öfversatt. Just som han
skulle gå^ in, hälsade på honom en ung man, som stod utanför
pappers-handeln i undervåningen, och han kände igen Gustave Sédille, son till
en sidenfabrikant vid rue des Jeûneurs och åt hvilken fadern hade skaffat
plats hos Mazaud, för att han skulle studera penningaffärernas
mekanism. Han smålog faderligt mot denne elegante, ståtlige unge man
och gissade, hvarför denne stod på post där. Conins papperaffär försåg
hela börsen med annotationsböcker, alltsedan lilla fru Conin började
att där hjälpa sin man, tjocke Conin, som aldrig kom ut ur rummet
innanför boden. Hon var fyllig, blond, rosenkindad, ett riktigt friseradt
litet lamm, med ljust hår, lent som silke, mycket behaglig, mycket
vänlig och alltid glad. Hon höll mycket af sin man, påstods det, men det
hindrade henne icke från att vara kärvänlig, när någon af börsherrarne
bland hennes kunder föll henne på läppen. I förbifarten observerade
Saccard fru Conin, som genom fönstret smålog åt Gustave. Ett sådant
litet älskligt lamm! Det kändes som en ljuf smekning att bara se henne.
Men Saccard gick upp i huset.
I tjugu år hade Busch högst upp, i femte våningen, bebott en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
