Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanske femti francs till en ockrare Charpier, ifrig som hon var att
komma till Paris. Han hade strax fått rätt på familjen Beauvilliers, men
under ett helt år hade Méchain i Paris letat efter Léonie utan att kunna
få tag i henne. Hon hade kommit dit som ensampiga hos en
vaktmästare, och man hade sedan kunnat följa hennes spår till tre platser, men
sedan hade hon blifvit körd ur tjänsten för dåligt uppförande och var
alldeles försvunnen, fast Busch hade sökt efter henne på alla usla
ställen. Detta retade honom desto mera, som han ingenting kunde
företaga mot grefvinnan, förr än han hade flickan såsom en lefvande
hotelse om skandal.
»Skulle också dessa fruntimmer hotas af någon ledsamhet?»
frågade fru Caroline med oroligt deltagande.
Han ställde sig oskyldig.
»Nej, det tror jag inte... Jag menade bara den sorgliga
belägenhet, hvari grefvens dåliga lif har försatt dem... Jag har vänner i
Vendome, så att jag har hört talas om deras historia.»^
Och när han ändtligen kom sig för med att gå ifrån fönstret, kom
han midt under sin spelade rörelse besynnerligt nog att med ens tänka
på sig själf. .......
»Ja, när det är endast penningsvårigheter, går det väl ändå för sig;
men när döden träder in i ett hus!...»
Denna gång fuktade verkliga tårar hans ögon. Han hade
kommit att tänka på sin bror; han höll på att kväfvas. Hon trodde, att
han nyligen hade förlorat någon bland de sina och ville af grannlagenhet
ingenting fråga. Hon hade hittills ingalunda misstagit sig om denne
mans låga intressen och hon kände en utpräglad motvilja för honom,
men dessa oväntade tårar hade större inverkan på henne än den allra
slugaste taktik: hon fick ännu större ifver att genast skynda till cité
de Naples.
»Jag får alltså räkna på er, min fru?»
»Jag åker genast dit.»
En timme därefter åkte fru Caroline omkring hit och dit bakom
Montmartrehöjden utan att kunna få rätt på »citén», d. v. s. det
ifrågavarande fattigkvarteret. På en af de nästan folktomma bigatorna till
rue Mercadet gaf en gammal gumma en anvisning åt kusken. Gatan
var som en landsväg, gropig, full af smuts och spillning samt förde in på
ett fullständigt vanvårdadt område, och först när man såg närmare efter,
fick man syn på de eländiga hybblena, hoplappade af lera, gamla
plankor och gamla zinkplåtar, snarlika lämningar af hopfallna hus och
liggande omkring en inre gård. Ett envåningshus af kalksten, men
förfallet och otäckt snuskigt, låg utåt gatan och bevakade ingången
nästan som ett vakttorn. Där bodde fru Méchain och ständigt på lur höll
hon som vaksam värdinna utkik på sina utsvultna hyresgäster.
Så fort fru Caroline hade stigit ut ur vagnen, visade sig fru
Méchain på tröskeln, kolossal att skåda, med bröst och lif svällande i en
gammal blå sidenklädning, blanknött i vecken och uppsluppen i
sömmarna, med kinder sa pösande och röda, att den lilla näsan försvann,
liksom stekt mellan ett par fyrpannor. Fru Caroline kände sig litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
