Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löst lif i denna öde bostad, och så fort Delcambre eller Saccardkom, drog
hon sig genast undan och försvann. Det var där i huset hon hade blifvit
bekant med Charles, som hon om nätterna tog emot i matmoderns
sängkammare, och hon hade rekommenderat honom hos Saccard som
mycket hygglig och pålitlig. Sedan han hade blifvit bortkörd, var hon
lika förargad som han, så mycket mera som hennes matmor var gnidig
mot henne och hon hade löfte om en plats, där hon skulle förtjäna fem
francs mera i månaden. Charles tänkte först på att skrifva till baron
Sandorff; men hon hade funnit det både lustigare och mera inbringande
att ställa till en liten öfverraskning med Delcambre. Nu på torsdagen
hade hon ordnat allt för den stora kuppen och af vaktade utgången.
När Saccard kom, klockan fyra, var baronessan Sandorff redan där;
hon låg på chäslongen framför brasan. Såsom en affärsvan dam med
begrepp om tidens värde, var hon vanligtvis mycket punktlig, Han
hade hos denna kvinna, hvilken såg ut som en yrande backant,
icke i ömhetsbevisen funnit den glödande passion, som han hade
förväntat sig. Hon pratade om börsaffärer och lockade ur honom
upplysningar. Och som hon den sista tiden, alltsedan hon knöt
förbindelsen med honom, säkert också genom en lycklig slump, hade gjort goda
affärer, behandlade hon Saccard nästan som en fetisch, som man tar
upp, är rädd om och kysser, fast den är smutsig, för den medgångs
skull, som den har med sig.
Saccard hade knappt kommit in, förrän Delcambre steg ur sm vagn.
När han steg uppför trappstegen med sin vanliga, afmätta och
g^avi-tetiska gång, hade han samma värdighet, samma kalla min som på de
stora mottagningsdagarna. Här i huset kände ingen honom; han kom
aldrig dit, förrän det var mörkt.
Clarisse väntade på honom i den trånga tamburen. ^
»Följ nu med mig, men jag ber herrn att inte göra något buller.»
Han tvekade: hvarför inte gå in genom dörren, som ledde direkt
till sängkammaren? Men hviskande sade hon honom, att regeln säkert
var förskjuten, man skulle nödgas spränga den, och baronessan skulle då
hinna att göra sig i ordning. Nej, hon ville, att han skulle öfverraska
henne just så, som hon en dag hade sett baronessan, då hon tittat genom
nyckelhålet. Och därför hade hon tänkt ut en mycket enkel plan.
Hennes egen kammare hade förr haft ingång till toalettrummet genom
en dörr, som numera brukade vara låst, men som nyckeln hade kastats i
en låda, hade hon bara behöft ta rätt på den och sedan vrida upp låset;
nu kunde man genom denna förgätna dörr ljudlöst komma in i
toalettrummet, som blott genom en portiär var skild från sängkammaren.
Den vägen väntade baronessan säkert inte att någon skulle korpma.
»Lita fullkomligt på mig — det är ju i mitt eget intresse, att vi
lyckas.» .. , r ,
Hon smög in genom den halföppna dörren, försvann ett ogonblicK,
och lämnade Delcambre ensam i hennes trånga pigkammare, därifrån
hon på morgonen hade låtit föra bort sin koffert för att kila sin väg,
så snart den stora scenen var utspelad. Hon kom strax in igen och
stängde dörren efter sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
