Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frågan om staten i fisnka revolutionen av C. W. Kuusinen - Krigsaforismer av en europé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
demokratiska fredshamn. Åtminstone indirekt hade det i så fall berott
på, vilken fana eller symbol, som hissats av den socialdemokratiska
ledningen. I varje fall hade dock frågan om seger eller nederlag
varit oviss.
En sak, som i viss mån bidrog till att ge karaktär åt
folkkommissariatets och den finska socialdemokratins verksamhet och
program, var utan tvivel den hänsyn, man ansåg sig böra ta till de
arbetarna närstående folkskikt, som utgjordes av småborgare och
bönder, så att man icke jagade dem åt sidan genom att skrämma
dem med socialism och proletariatets diktatur, utan lugnade dem
med demokrati och human behandling. Detta var parlamentariskt
valfiske, men icke revolutionär taktik. Under revolutionen visade
sig denna klokskap vara ett farligt missgrepp. De småborgerliga
elementens lugn eller osäkra sympati hade icke och kunde icke ha
någon nämnvärd inverkan på stridens gång. Kampens kraft
berodde helt och hållet på arbetarna, på deras hänförelse, energi och
djärvhet samt på deras förtroende för den revolutionära ledningen.
Men de demokratiska formlerna snarare nedslog än höjde arbetarnas
hänförelse. Otvivelaktigt betraktade de desamma mera som en
missräkning, än som det slutmål för vars uppnående arbetaren med
glädje offrade, där det så gällde, sitt liv. Klassdiktaturens och
socialismens klara signaler hade på ett alldeles annat sätt kunnat
elda arbetarna. Då hade de klart kunnat känna, att striden i
verklighet förde dem framåt, rakt mot förverkligandet av historiens
största ideal. Och när de skulle ha sett, att revolutionens ledning
hade behandlat bourgeoisien med sådan stränghet, varmed man
under ett blodigt klasskrig bör behandla fiender och förtryckare,
som förtjänat att i sin tur bli undertryckta, skulle inom arbetararmén
ovillkorligen ha befästs en öppen tillit till de kamrater, som
stod i spetsen.
För varje arbetarparti, som leder en revolution, är arbetarnas
hänförda förtroende dyrbarare än allt annat. Det får icke i ringaste
mån politiseras bort, om man vill se revolutionen segra och icke
gå under.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
