Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För obligatorisk folkrättslig fredlig reglering av tvisterna voro
sydamerikanarne eniga. Förenta staternas utsände observatör
Mc- Cormick var livligt intresserad av de sydamerikanska
inläggen i denna fråga, som den nya världen för sin del snart
torde bringa till en slutgiltig lösning, lämnande Europa att
segla sin egen sjö. Konferensen tvangs i alla fall att upptaga
ett alternativ: obligatorisk skiljedom i alla konflikter, om två
eller flera stater komma överens om att allid anlita detta
medel, eller vid vissa tvister. Om denna frågas utgång får tolkas
så optimistiskt som den norska delegeraden Hagerup ville göra
gällande, i det lian förklarade, att den obligatoriska principen
vore erkänd, ”ehuru icke direkt inryckt i förslaget”, det må
lämnas därhän. Man klutar nu ut domstolen som ett
konferensens storverk. Men därom voro nog meningarne delade.
Columbia beklagade, Portugal beklagade frågans utgång, och Peru
betecknade det hela som ”blott ett obetydligt framsteg”.
Bourgeois (Frankrike), oförfalskad pacifist, vände sig naturligtvis
mot klart obligatorisk skiljedom n u och orerade om ”långsam
evolution”; sannerligen blir all evolution långsam i den takt,
som Gfenévekonferensen marscherat.
Men av ett så oerhört defekt Nationsforbund är just
ingenting att vänta. Mc Cormick hade rätt, då han yttrade, att utan
det ekonomiskt starka Nordamerika är förbundet van mäktigi.
om det än har lyckats suga åt sig 42 stater. Den omskriftna
domstolens livhank hänger ju dock slutligen på staternas
ratifikation. Ingen värklig makt, ingen massornas eller ens
regeringarnes auktoritet har stått bakom diskussionsklubben i Geneve. Det
kände även hr Branting med sig. Det mäter det oerhörda
avståndet från första tidens i högtflygande förhoppningar kring
Wilsons ”ljuvliga och glada budskap” fram till och med den
nu avslutade konferensen, när Branting yttrade:
”Nationsförbun-det bör nu nöja sig med att finnas till”. Hans vanliga vlngel
gav nu där för en gångs skull en ovanligt träffande
karaktä-ristik. Men framtiden skall nu visa, om en fortsatt existens är
tänkbar.
När nu konferensombuden återvände hem för att njuta
jule-frid efter konferensens stormar i —- ett glas vatten, lägger man
märke till den dämpade tonen över intervjuerna om intrycken.
Ombuden äro tydligen tämligen snopna. De ha gjort nya erfa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
