Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. De båda rivalerna på kejsartronen - 1. Vänskapstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väldes utsträckning och de svagas beskydd gingo hand
i hand; sedan, då kriget gäckades med honom och
revolutionen tycktes ha strandat mellan Napoleons
händer, kastade sig Alexander, sviken i sina illusioner, in
på en annan väg. Ehuru en lika oförstäld som mystisk
natur, hängifver han sig icke helt och hållet åt ett
förbund som smickrar hans nye vän liksom honom sjelf;
vare sig af omedveten saknad af det förflutna eller af
en aning om det kommande är han en smula
reserverad och förblir herre öfver sig sjelf midt under
hänryckningen.
Napoleon sparade icke på smicker åt Alexander.1
Då han fick se honom, lär han ha utropat: »Det är ju
Apollo», liksom emigranterna som jemförde honom med
en staty af Amor, rest i en af trädgårdarne vid
Tsarsko-Selo. I Tilsit öfverhopade han honom med de mest
utomordentliga artighetsbevis och senare lät han
beväpna och i bataljoner ordna fångarne från de sista
fälttågen, innan han återsände honom dem. Alexander
stod honom icke heller efter, att döma af depeschen
från Napoleons sändebud Savary. Presenten af en servis
af Sévresporslin, besvarade han genom en gåfva af
pels-verk eller genom tillåtelsen att taga virke i hans skogar
till den franska flottan. Vid underrättelsen att
Napoleon ämnade gifva sitt infanteri hvit uniform, sade han
öppenhjertigt: »De franska arméerna ha uträttat
ärofulla ting under den blå uniformen, och jag föredrar
också den.»
1 »Napoleon» — anmärker Taine — *skrifver och talar ett helt
olikartadt språk, lämpadt efter åhörarne. Hvad han aktar sig för
eller hvad han tillåter sig är endast afsedt att inrista en stor
föreställning om honom sjelf hos den person som han har behof att
förblända, en Pius VII eller en kejsar Alexander.–Han är aktör,
han kan spela alla roller, tragiska och komiska, med samma ven>e,
än lysande, än inställsam och t. o. m. godmodig. Med sina
generaler och ministrar talar han ett annat språk, sammanträngd^ positivt
och afiarsmessigt, och i sina proklamationer använder han effektrika
fra^r samt anordnar och falsifierar sakförhållandena allt efter
behof-vet. Den eleganta literaturen, kabinetts- och salongsfilosofien, hvaraf
hans samtida äro fylda, ha halkat på hans intelligens, såsom på en
hård klippa; det är endast de matematiska sanningarna och
geografiens positiva begrepp, som der inpreglat sig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
