Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Romantiska episoder. - 2. Marie-Louise och hennes lefnadssaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärter med olja, ett löskokt ägg eller en kotlett. Om
jag hade haft en louisdor att ge ut om dagen, skulle
jag ha ansett mig som den lyckligaste bland menniskor.
Om vintern skulle jag alla qvällar sett mig omgifven
af fransmän, och sommaren skulle jag ha tillbragt på
resor med rekommendationsbref till de förnämsta
städerna. Om jag nu vore fri, skulle jag finna stort nöje
i att inkognito genomresa Tyskland, Italien, England
och att anställa betraktelser öfver allt hvad jag såg.
Tänken er mig i Wien eller Parma, öfverraskande
kejsarinnan under messan eller på en promenad! Hvad det
skulle vara roligt I>
I andra ögonblick var Napoleon liksom nedtyngd
af förtviflan: »Jag förlorar mm energi,» sade han den 6
maj 1817, »jag lefver ej i två år till; jag sofver ej
längre med den goda sömn, som skänkte mitt hufvud
hvila. Jag påminner mig mina felsteg; det är som en
beständig mara, så snart jag sluter ögonen.» Och den
20 maj: >Det är ledsamt, att jag icke dödades vid
Waterloo, det skulle ha varit ett skönt slut. Min
belägenhet är förfärlig, jag är död och känner mig full
af lifskraft.» »Ja, sire,» utropade general Gourgaud,
den är förfärlig! Det hade varit bättre att få dö vid
Waterloo än att vara här, men nu är ers maj:t här
och måste ha mod att uthärda denna belägenhet.»
M. Welle, arrangören af blomsteranläggningarna
vid Schönbrunn, hade lemnat S:t Helena utan att ha
fått tillåtelse att träffa Napoleon, med hvilken han
kunnat tala om Marie-Louise och konungen af Rom.
Fången beklagade sig bittert öfver denna onödiga
stränghet. v Man måste verkligen vara barbar för
att kunna neka en make, en far, trösten att samtala
med en person, som för kort tid sedan träffat hans
hustru och rört vid hans barn (här qväfdes Napoleons
röst), då han af en grym politik för alltid är beröfvad
dessa älskade varelsers omfamningar. Menniskoätarne
på Söderhafsöarne skulle ej handla så ... Kannibalerna
skulle ogilla de grymheter, som här utöfvas.»
Den 11 juni 1817 hade kejsaren en oväntad tröst.
Han erhöll en vacker byst af sin son. Sir Hudson
Lowe, som först lär ha ämnat sönderslå detta
konstföremål, utfördt af en skulptör i Livorno, kunde ändt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
