Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Väcker det förvåning hur Bernadotte kunde våga
gifva de segerrika allierade dylika råd — tillägges i
Dipl’omatische Geschichte — så fördubblas den, då man
erfar att fredspartiet bland dem verkligen värdigades
taga dem i sorgfälligt öfvervägande. Endast kejsar
Alexanders gunst och den hans äregirighet smickrande
tanken, att i Bernadotte gifva fransmännen en herskare
efter hans val, jemte Metternichs ängslan att för mycket
försvaga Frankrikes makt förklarar såväl detta som den
omständigheten, att de allierade gentemot Bernadotte
visade en hänsynsfullhet, som eljes på grund af hans
misstänkta uppförande vore obegriplig.»
Och i den ofvannämda, af Bernhardi utgifrta
memoarsamlingen förekommer följande framställning:
»Svenske kronprinsen — f. d. Äiarskalk
Bernadotte — eftersträfvade, såsom framgår af många
omständigheter, den franska kronan och understöddes
dervid af kejsar Alexander. Napoleon måste enligt
ryske kejsarens åsigt störtas — och hvem skulle väl
intaga hans plats? På Bourbonerna tänkte ingen; de
voro obetydliga och förut ingenstädes populära, hvarför
hela Europa såväl som Frankrike helt och hållet glömt
dem. Om också kejsar Alexander kom ihåg dem, var
det med den mest afgjorda motvilja, ty särskildt
Ludvig XVIII och Artois — Karl X — kunde han redan
då icke fördraga. Vid mötet i Åbo 1812 — der tsaren
var särdeles angelägen att på allt sätt vinna
kronprinsen af Sverige— hade han följaktligen, åtminstone i
hemlighetsfulla vinkar antydt, att om han finge sin
önskan fram, skulle franska kejsarkronan tillfalla hjelten
och statsmannen, f. d. marskalk Bernadotte.»
Men dessutom underhöll svenske kronprinsen —
enligt hvad Bernhardi framhåller i en framställning som
vi i något förkortad form återgifva — äfven förbindelser
i Frankrike, hvilkas vigt han sannolikt öfverskattade.
Han trodde sig der kunna vinna alla, hvilka icke för
glansen af den mångbeprisade nationaläran hade glömt
förhoppningame från en föregående tid, alla som funno
den napoleonska despotismen tryckande och längtade
efter ett friare statsskick. Derför sökte han äfven
återupplifva sitt gamla vänskapsförhållande till general
Lafayette. Den gamle republikanen, godhjertad, ädel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
